Prisat musikinstitut i Afghanistan trotsar bombdåd

15 min

Nyligen tillkännagavs att Polarpriset går till Afghanistans nationella musikinstitut i Kabul. I ett exklusivt reportage besöker frilansjournalisten Lennart Berggren musikinstitutet, där nära trehundra ungdomar får undervisning både i klassisk västerländsk och traditionell afghansk musik.

Reportaget sändes första gången i P1 Kultur i augusti 2017

Säkerheten är avsevärt förhöjd i Kabul. Min ryggsäck med radioinspelningsutrustning blir genomsökt vänligt och intresserat flera gånger av beväpnade vakter innan jag släpps in genom porten.

Två stora mullbärsträd utanför fönstret skuggar solen och skapar en grönaktigt ljus inne. På några mattor sitter Nazim med benen i kors och koncentrerar sig intensivt på sin dilruba, "hjärtruba", ett afghanskt nyckelharpsliknande instrument .

Det går lite halvknackigt men med tanke på att dilruba är svårspelat och att Nazim, som är en kille i tolvårsåldern, bara har tränat ett halvår, är det förvånansvärt bra. Sedan blir det Ahmads tur att visa vad han har lärt sig på sitar, det indiska stränginstrumentet.

På Afghanistans nationella musikinstitut i huvudstaden Kabul går nu 250 elever och till skillnad från vanliga skolor är allting gratis här, till och med skolmaterialet. Därför är det sex sökande till varje plats och man tar – efter inträdesprov – in femtio varje år. I ett större rum intill övar fem tonåringar i en traditionell afghansk ensemble.

Hälften av platserna på Afghanistans nationella musikinstitut är vikta för flickor och för de från fattiga familjer och ett flertal före detta gatubarn går nu på institutet. Grundaren är doktor Ahmad Sarmast, en herre i 60-årsåldern som tar emot mig på sitt kontor.

– Jag ville skapa en musikutbildning för alla barn, oavsett kön, etnicitet, sociala förhållanden eller religion. 2008 kom jag tillbaka till Afghanistan. Det blev två år med planering, att bjuda in musiklärare och studenter, och 2010 kunde vi börja verksamheten. Sedan dess är vi igång, berättar Dr Sarmast som själv är från Kabul.

När Ahmad Sarmast växte upp i Kabul på 1970-talet var mycket annorlunda. Han spelade piano och trumpet och det fanns ett rikt musikliv i huvudstaden. Under den sovjetiska ockupationen på 1980-talet kunde Ahmad studera musik i Moskva men sedan blev det omöjligt att återvända till Afghanistan. Motståndsrörelsen, mujaheddin, körde ut ryssarna 1989 men störtade landet ned i inbördeskrig och kaos. Lugnet återvände först 1996 under talibanernas religiösa förtryck men där var musik helt förbjudet. Ahmad Sarmast tog sig till Australien och blev doktor i musik men drömmen om hemlandet fanns alltid kvar.

– Afghanistan har en mångtusenårig musiktradition och musik har alltid varit en levande del av det afghanska samhället, berättar Dr Sarmast och fortsätter:

– Hit vandrade alla möjliga kulturella idéer, filosofiska, religiösa, musikaliska, från Indien, Persien, Grekland och andra, de möttes, blandades med varandra och fortsatte vidare. Afghanistan har alltid varit en kulturell smältdegel, menar Dr Sarmast.

Afghanistans nationella musikinstitut ligger i några röda trevåningshus mitt inne i Kabul och ser ut som en typisk högstadieskola. Dr Sarmast tar mig med på en rundvandring och stannar ofta och pratar med eleverna som han alla verkar känna namnen på. På institutet, som finansieras både med internationella bidrag och över den afghanska statliga budgeten, får man undervisning i alla vanliga skolämnen. Men det är musiken som kommer först, det märks på skolans många musikövningsrum. Institutet har två inriktningar, klassisk västerländsk och traditionell afghansk musik och undervisar i de olika instrumenten.

I slutet på år 2001 var talibanerna ivägkörda från Afghanistan och ett enormt återuppbyggnads- och demokratiarbete satte igång.

 – När jag kom tillbaka så jag hur musikkulturen hade förstörts av kriget och av de drakoniska regler som de religiösa extremisterna infört. Så jag började ett tålmodigt arbete. För min övertygelse är att utan kultur och musik kan inget civilt samhälle fungera, säger Dr Sarmast.

– Då var det internationella samfundet främst inriktade på att bygga upp säkerheten, och männen i kostym i ministerierna, i ledande poster i den afghanska politiken, ville framstå som goda muslimer. De ville därför inte ta den politiska risken att stödja musik och kultur trots att det inte står någonstans i islam att musik är förbjudet eller ens att musik inte är bra. Och jag har verkligen försökt hitta något, och jag har pratat med många religiösa lärda om detta.

– Men sedan, efter några år, blev intresset större för konst, musik och utbildning här i landet och jag kunde lyckas hitta finansiering för musikinstitutet, berättar Dr Sarmast.

I ett av övningsrummen spelar Shukria ett gitarrallegretto av Johann Mertz från 1800-talet. Hon är 18 år och har slöjan neddragen runt halsen. På Afghanistans nationella musikinstitut finns flera kvinnliga ensembler och även en helkvinnlig orkester, den enda i landet. De ger ofta konserter med ett politiskt tema, som jämlikhet eller för att stärka kvinnors rättigheter. Självklart var detta en provocerande verksamhet för de extremister som till och med ansåg att musik skulle vara förbjudet.

– Vår föreställning förvandlades helt plötsligt till verklighet när en talibansk självmordbombare sprängde sig själv i luften bland åhörarna. Tack och lov dödades bara två personer och inga elever skadades. Jag själv som satt direkt framför honom blev svårt sårad i ryggen och min hörsel försvann på en örat, berättar Dr Sarmast om händelsen för tre år sedan när de gav en konsertföreställning om just tragedin bakom självmordsbombares dåd.

En ung kille i röd tröja från fotbollsklubben Barcelona, sitter framåtböjd över tangenterna. Toner från Bach fyller övningsrummet. Men en annan tonsättare är favoriten, för Arsan, 17 år.

– Jag har varit fascinerad av Mozart sedan jag var liten och ville bli musiker som honom. Men i Pakistan där jag växte upp som flykting var det omöjligt, berättar Arsan som redan är väldigt skicklig på piano.

– Men det var först när jag kom tillbaka till Afghanistan och började här på musikinstitutet som jag kunde göra det jag alltid har velat, säger han och spelar ännu ett stycke, nu "Nocturne" av Chopin.

– Vi har skapat ett ganska aktivt konsertliv i Afghanistan men inte bara här. Hittills har vi gett konserter i nära 25 länder, däribland Danmark och Finland, och vi har haft ensembler som spelat på svenska ambassaden här i Kabul. Vi fortsätter nu arbetet för att återuppbygga de musikaliska traditionerna i Afghanistan. För det går inte att skapa fred och stabilitet utan att investera i utbildning, kultur, konst och musik, menar Dr Sarmast och blickar framåt:

– Nu kan man se unga kvinnor ute på gatan, med bara en tunn slöja, som bär på fiolfodral. Och en dag, snart, hoppas jag kunna få kvinnoorkestern så accepterad att vi spelar på officiella tillställningar. Då tvingas de så kallade ”religiösa”, bakåtsträvande politikerna sitta fint och lyssna, det skulle jag vilja vara med om, skrattar Dr Sarmast.

Men hans elever, åtminstone Arsan, är mest av allt fokuserade på musiken.

– Jag vill bara bli så bra på musik som möjligt, och även lära mig dirigera en orkester, menar Arsan som inte tänker så mycket på de nästan dagliga bombdåden.

– Jag har växt upp med det, det är normalt för mig. Varje dag när jag går hemifrån vet jag inte om jag kommer att komma tillbaka levande eller inte, säger Arsan som studerar piano vid Afghanistans nationella musikinstitut. 

Det nationella musikinstitutet i Afghanistan planerar nu att de närmaste åren starta musikskolor i några av landets större städer.