P1 Kultur med krönika

4:55 min

På allt fler håll debatteras hur politiken påverkar kulturen. Är de ideologiska frågorna kring kulturpolitik på väg upp på agendan? Det frågar sig Sveriges Radios kulturchef i veckans kulturkrönika.

Är kulturen politiskt styrd, och vem är det som i så fall styr den?

Och hur kommer det sig att krockar mellan kultur och politik skapar infekterade debatter, men att kulturpolitik uppfattas som grått?

I en aktuell studie om kulturjournalistik från Stockholms universitet, som vi rapporterat om, konstateras att det ofta handlar om politik på kultursidor – men sällan om den politik som faktiskt styr kulturen.

Men de senaste veckorna har vi sett flera exempel på heta debatter kring vad skattepengar ska läggas på och vad offentligt finansierade instanser ska ha för mål.

I en artikel i Svenska Dagbladet av journalisten Ola Wong kom skarp kritik från förläggare mot vad som anses vara försök till politisk styrning via litteraturstöd. Och en större debatt rullade igång där också kulturminister Alice Bah Kuhnke drog ut till försvar.

I Göteborg pågår en infekterad debatt kring den inställda visningen av filmen ”Burka Songs 2.0” av regissören Hanna Högstedt. Det är ett bråk där debattörer och tunga namn i ledande politiken och medierna i staden hamnat i hårda ordväxlingar.

I torsdags berättade vi i Kulturnytt om hur alliansen är kritiska mot regeringens förslag till nya statliga mål för arkitektur, och moderaternas Olof Lavesson (M) anklagade regeringen för att vilja styra arkitekturen med ”politiska pekpinnar” kring hållbarhet och segregation.

Under lång tid har kulturpolitiken annars präglats av konsensus mellan riksdagspartierna, med små skillnader i synen på hur stödsystem och prioriteringar ska konstrueras. Ofta har det mest lett till sifferövningar.

På andra områden är ju utbud och efterfrågan närmast oändliga efter politiker som ska gripa in och förändra något. Men på kulturområdet är det nästan tvärtom - här framhålls idealet om armlängds avstånd. Att den som är folkvald inte ska vara inne och peta i de fria konsterna eller påverka utövaren.

Men kanske är kulturpolitiska frågor på väg högre upp på agendan, och under det senaste året har jag läst krönikörer som pekat i den riktningen. I ett förändrat politiskt klimat ersätter debatter om värderingar och världsbilder rena plånboksfrågor.

I Sverige har vi också haft en mandatperiod som å ena sidan sett en miljöpartistisk kulturminister och å andra sidan ett växande Sverigedemokraterna. MP och SD må vara politiska motpoler, men båda partierna har kritiserats för att ha en syn på kulturen som verktyg för att nå sina mål.

I P1 Kultur i torsdags belyste vi hur Sverigedemokraterna vill förändra kulturpolitiken på såväl kommunal som nationell nivå, och under månaderna fram till valet kommer vi titta på hur blocken och riksdagspartierna ser på kulturen, såväl ideologiskt som praktiskt.

Ännu så länge väcks de riktigt heta frågorna oftast kring ett enskilt verk, en kontroversiell film eller provocerande konst. Och ännu så länge så är det nog vid tangentbord och i ateljéer som fröna till kulturstrider sås, inte vid voteringar i politiska församlingar.

Men är valåret 2018 punkten där det kommer ändras?