Göteborgsvitsen och dess förhållande till det omedvetna

12 min

Aron Jonason brukar kallas Göteborgsvitsens fader. Författaren, psykoanalytikern –och Göteborgsbon – Ulf Karl Olov Nilsson tar hjälp av honom och Sigmund Freud för att försöka förstå alla goa skämt.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Året var 1905 och unionskrisen mellan Sverige och Norge alltmer akut. Konung Oscar II:e var på sommarnöjet i Marstrand och muttrade indignerat för sin hovfotograf tillika Göteborgsvitsens fader Aron Jonason: ”Vad har egentligen det norska stortinget uträttat?” Varpå Jonason replikerade: ”Stort inget!”

Ytterligare en annan sommar, som ofta i havsbandet med kryssaren Drott, frågar Konungen Jonason vad det är för fågel som flyger förbi och Jonason svarar:

– Ers Majestät, det är den mest musikaliska fågeln som finns.
– Vad menar Jonason?
– Jo, det är en Mozart (mås-art)

Varpå konungen säger:

– Idag är Ni vitsig så att de blixtrar om et.

Varpå Jonason svarar med sin mest famösa oneliner:

– Ja, blixtrar den ene så åskar den andre!

Vad kan vi säga om dessa klassiska ur-göteborgsvitsar? Är de överhuvudtaget roliga längre? Vilka är egentligen de speciella kännetecknen för Göteborgsvitsen? Ja, alltså förutom givna figurer som Kålle och Ada, lustiga dialektala utfyllnadsord som ”änna”, den förstärkande prefixet ”gôr”, vokativet ”dô”. Jo, vi bör nämna åtminstone några saker, dels att Göteborgsvitsen har en faiblesse för det ord- och ljudbaserade skämtet. Antingen klangvitsen, den som bara vrider lite på hur orden låter, den vi ibland med låneord kallar kalauer eller calembour och som i vitsteorin anses ha lägst status. Men också den mer avancerade ordvitsen, där ordens flertydighet används för att avslöja eller profitera på eller avdramatisera eller infiltrera en konflikt.

Jonason måste ha varit ett under av självdisciplin och han bör ha tänkt ungefär så här: Nästa gång kungen använder ordet ”kommunist” drar jag till med anagrammet ”kumminost”;

Vi lägger också märke till att den Göteborgska vitsen ska födas, eller åtminstone ska se ut att födas, i ögonblicket. Göteborgsskämtaren kan förefalla street smart, slängd i käften, kan tjôta alltså. Men vad gäller Aron Jonason, göteborgshumorns storwitzir, så var flertalet av hans kvickheter sannolikt inte improviserade i vanlig mening utan listigt förberedda och liksom lagda på is. I hans 111 efterlämnade anteckningsböcker finner man många av de ordvitsar han kom att använda under åren. Förmodligen skrev han upp dem och räknade kallsinnigt med att kunna leverera när rätt tillfälle gavs. Jonasons kvickheter var vare sig känslomässigt intuitiva eller kognitiva konstruktioner, utan bestod av ett till hälften inövat lager av skämt som kunde låta sig bli funna i det plötsliga infallet eller under den perfekta omständigheten. De vilade där i det förmedvetnas humorlaboratorium i väntan på att plockas fram, deviser, rim, anekdoter, ordlekar. Jonason måste ha varit ett under av självdisciplin och han bör ha tänkt ungefär så här: Nästa gång kungen använder ordet ”kommunist” drar jag till med anagrammet ”kumminost”; nästa gång Direktör Dickson nämner yrket ”barnmorska” så klurar jag ut något kul om ”morska barn”; nästa gång vem-som-helst nämner ordet ”brottsmål” så säger jag nåt vitsigt om ”målbrott”, osv, osv.

Den ”vitt- och vitsbekante” Jonason arbetade ständigt. Han var landskaps- och porträtt- och hovfotograf och Oscar II:s sidekick på punchsverandorna på Marstrand, men mycket mer än så. Jonason skrev spex, dikter, visor, tablåer, vittra tal, kupletter och krönikor i Göteborgs Posten och veckotidningar och muntrationskalendrar såsom Kapten Puff, Tomtebissen, Söndags Nisse och femton andra. Han var också en utpräglad sällskapsmänniska och syntes överallt på Göteborgssocietetens banketter, invigningsfester, kongresser, utställningar, soaréer, välgörenhetstillställningar, silverbröllop, jubiléer, och så vidare – ”överallt skulle Aron vara med och illustrera fästligheten med en visa eller en mera högstämd dikt.”

Jonason svarade: ”Ers majestät, som jude håller jag naturligtvis på det gamla testamentet.”

Den mest ambitiösa bok om Göteborgsvitsen som finns, vågar jag hävda, är Cecilia Grönberg och Jonas (J) Magnussons ”Witz-bomber och foto-sken”, utgiven 2010. I 992 extremt tätt satta sidor och med utgångspunkt i Aron Jonasson som ett slags centrifugalpunkt tar sig Grönberg och Magnusson an – ja, vadå egentligen? Faktum är att detta lika teoretiskt avancerade som slapstickartade verk växer över alla bräddar.

Boken är både för lång och tät för att läsa på något normalt vederhäftigt sätt och jag använder den för ett slags bläddrandets nedslag bland vitsteori och fotografihistoria, göteborgiana, Aron Jonasons egna tekniskt fulländade fotografier från sekelskiftet, närläsande extremt lärda essäer där inte ens den mest kuriösa minimala humorgenre blir bortglömd. Allt interfolierat med en oändlig mängd mer eller mindre begripliga göteborgska kvickheter, som de här:

Någon frågade Aron en gång, varför heter det Sveriges rikes lag och inte lika gärna Sveriges fattiges lag. Varpå han blixtsnabbt svarade:

– Därför att nöden inte har någon lag.

En sommar diskuterades en testamentstvist livligt i pressen. Frågan gällde vilket av två testamenten som gällde, det äldre eller ett nyskrivet. Konungen vände sig som vanligt till sin rolighetsminister. ”Nå, vad säger du Aron?” Och Jonason svarade: ”Ers majestät, som jude håller jag naturligtvis på det gamla testamentet.”

Generationen efter Jonason blev en annan man – liksom Jonason också han med judiskt påbrå – upptagen av vitsens funktion, men på ett mer arkivistiskt och teoretiskt sätt, nämligen Sigmund Freud. Freuds vitsvolym ”Vitsen och dess förhållande till det omedvetna” består av en gedigen samling framför allt judiska skämt, där han för övrigt framhåller att det endast är det judiska folket som kan vitsa fyndigt om sig självt; när någon annan gör det blir det bara råa skämt. Samma sak gäller givetvis för vilken annan utsatt grupp eller person som helst.

Men till skillnad från drömmen, som ju är en ensam och narcissistisk verksamhet, är vitsen en högst social produkt

Freud skrev sin vitsbok 1905, enligt honom själv mer som ett sidospår, rentav en lustfylld distraktion. Men en bok som kom att utgöra den avslutande delen i ett slags trilogi om det normala och allmänmänskliga livets psykologiska uttryck, där de andra volymerna var ”Drömtydning” och ”Vardagslivets psykopatologi” i vilken Freud diskuterar felhandlingen och glömskan. Vitsen använder sig av ljudlikheten, menar Freud, för att kringå den psykiska censuren; mitt i det tillåtna och självklara kan vi få syn på en hemlig text. Vitsen tar fasta på meningen i nonsens; den är regressiv och återfinner och återvinner barnets lustupplevelse i ord och ljud.

Liksom drömmen, felhandlingen och det neurotiska symptomen är vitsen en kompromiss mellan impulsen och försvaret mot den. Vitsen medlar och styrs av en ekonomisk princip: ”Vitsen är en betungad skälm, som betjänar två herrar samtidigt, det medvetna och det omedvetna.” Men till skillnad från drömmen, som ju är en ensam och narcissistisk verksamhet, är vitsen en högst social produkt som enligt Freud behöver minst tre personer för att fullbordas, den vitsande, den som vitsen riktas till och iakttagaren. Skrattet fungerar som en social rikoschett och en bra ny vits sprider sig som en löpeld. Plötsligt är den på allas läppar.

Varför vitsas det då så flitigt i Göteborg? Är det det ständigt sjugradiga regnet, ett behov av bekräftelse, ett speciellt förhållande till det sociala, en kulturellt förankrad vana sätt att leta efter dubbeltydigheter i ord eller alltihop på en gång? Ja, klart är att det vitsas en hel del i Göteborg fortfarande. Om än kanske inte riktigt lika mycket som Albert Engström beskriver det efter en utflykt till Marstrand år 1900 där han skriver så här om badgästerna: ”Somliga voro feta, andra magra eller normala. De simmade witzande omkring. Endast då de döko witzade de icke.”

Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker

 

Litteratur

Jonas J Magnusson och Cecilia Grönberg: Witz-bomber och foto-sken, Glänta produktion, 2009.