Om Jemens barn och allt de har kvar: Ekots Johan-Mathias Sommarström

2:49 min

Utrikeskrönikan torsdag den 22 februari

Jemen torsdag

Om ett barn cyklar omkull och gör illa knät vill man trösta.
Såja, det går över. Kanske blåser man på såret, sätter på ett plåster.
Det är smärta för stunden men det går över.

Om en människa förlorar en nära eller kär vill man också trösta.
Ibland är det tafatt svårt att hitta ord. Ofta får man höra att det är jobbigt nu men det blir bättre sedan.
För det blir nästan alltid bättre sedan.
Sorg lever man alltid med. Om det så är efter en far, mor, bror, dotter, syster eller kär. Sorgen finns alltid där men man lär sig att hantera det.

Men hur hanterar man sorgen när den är i sådan kubik som den är här.
Här möter jag människor vars släktingar på andra håll i landet riskerar att dö av svält. Här möter jag människor som förlorat alla sina närmaste i strider eller av bomber.
Här möter jag människor som förlorat allt, sina familjer, sina hem, sina arbeten, sin trygghet- allt utom sina egna liv.
Här möter jag ögon som inte längre orkar le.
 
Jag har träffat barn, den yngsta åtta år, som tvingats ut i frontlinjen för att kriga.
Barn som dödat, som sett sina kamrater dö.
Barn som skadats, barn som traumatiserats som drömmer mardrömmar, kissar på sig, lever i ständig rädsla.

Jag har träffat barn som lekt och trampat på minor.
Barn som öppnat vad de trott var presenter, men som var sprängladdningar.
Barn som anpassar sina nya liv efter sina handikapp. Efter sina proteser för bortsprängda ben och armar.
Det är alltid, alltid, barnen som drabbas värst.

Som får sin barndom krossad.
Men här som i alla andra krig jag varit har barnen en sak kvar, en sak gemensamt.
De har kvar sina drömmar.
Om att bli datatekniker, läkare eller lärare.
Ibland tänds den där lilla gnistan i annars matta ögon, gnistan av ett hopp om en bättre framtid- för hur svårt traumatiserade den än är, fortsätter de att drömma.

De vuxna här?
De har det också svårt, säger att de aldrig upplevt värre och de fruktar sommaren, när de ska samsas i sina provisoriska tält, utan duschar och rinnande vatten. Med brist på mat och andra förnödenheter - och de frågar mig.

Ni i väst, varför skriver ni inte till oss? Varför bryr ni er inte? Varför ser ni oss inte?