Ester Blenda Nordström, Ariel Levy och konsten att var fri

9:04 min

Det skiljer ett århundrade dem emellan. Men Anna Thulin läser samman journalistkollegorna Ariel Levys och Ester Blenda Nordströms livsöden, och frågar: Hur kan man leva fullt ut?

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Journalistyrket har alltid förknippats med frihet. Och även om verkligheten ofta består av slimmade redaktioner, osäkra arbetsförhållande, låga frilansarvoden och näthat – så lever drömmen. Kanske inte minst för kvinnor.

Frihetstörsten präglar den svenska pionjärjournalisten Ester Blenda Nordström, som levde kring förra sekelskiftet, såväl som den samtida skribenten Ariel Levy, stjärnreporter på tidskriften The New Yorker. Men trots likheterna så ska man inte förminska värdet av 100 år. De levde de under radikalt olika förutsättningar

Hon körde motorcykel, rökte pipa, tjuvåkte under ett boskapståg, med rälsen och döden endast en hårsmån bort.

Ester Blenda Nordström var lika delar äventyrare och journalist. Hennes liv var som en rysk docka, med flera liv inuti varandra. I Fatima Bremmers personliga och djupgående biografi, som tilldelades Augustpriset 2017 i fackklassen, kan man läsa om hur hon tog anställning som piga för att kunna skriva om pigornas tuffa arbetsvillkor. Blev en av de få fastanställda ”pennskaften” som journalistkvinnorna kallades. Hon arbetade som lärarinna hos samerna, levde i skuggan av en vulkan på den ryska halvön Kamtjatka, räddade flera byar från hungersnöden under finska inbördeskriget, reste med svenska emigranter till drömmarnas land på andra sidan Atlanten. Fatima Bremmers biografi heter ”Ett jävla solsken”. Det var så Ester Blenda kallades av sina nära och kära: ett jävla solsken. Ytterligheterna personifierad. Men framförallt utstrålade hon just frihet. Hon körde motorcykel, rökte pipa, tjuvåkte under ett boskapståg, med rälsen och döden endast en hårsmån bort. Hon drack också, för ofta och för mycket, och det var spriten och opiumkakorna hon slutligen dog av. Det var som om hon hade bråttom att leva.

Samma livslust känner jag igen hos Ariel Levy, som skrivit den självbiografiska boken ”När reglerna slutat gälla”. Hon bor med sin fru på Manhattan och har ett liv fullt av lyxiga middagar och resor. Till skillnad mot hur det var för tidigare generationer är allt möjligt, säger hon. Att resa till andra sidan jorden, skriva ett reportage på sin bärbara dator och facetajma med partnern. Och till skillnad mot Ester Blenda Nordström, vars stora kärlek till en kvinna var olaglig, kunde Ariel Levy gifta sig med sin partner. De kunde till och med skaffa barn med hjälp av insemination. 

Men varför nöja sig med att hemmets fyra väggar när hela världen väntar? Bara ett litet äventyr till, tänker Ariel Levy och bokar en reportageresa till Mongoliet när hon är gravid i femte månaden. Där tar det stopp. Ensam på hotellrummet krystar hon ut den för tidigt födda sonen. Han lever ett ögonblick, sedan håller hon hans döda kropp i sin famn. Ett liv kan vara just så kort att det ryms inom ett par andetag.

Inte ska vi väl låta nästa generation kvinnor duka under bara för att de hade friheten i sikte?  

Det är såklart ingens fel. Missfallet beror varken på att hon flög eller reste, läkarna intygar att det hade hänt ändå. Men händelsen väcker många tankar hos Ariel Levy. I sorgen över sitt förlorade barn ryms också en annan sorg: Kan vi verkligen få allt? frågar hon sig efteråt. Vi kvinnor har kämpat för rättigheter i århundraden och har äntligen nått en tid när alla möjligheter ligger öppna. Ja, inte alla möjligheter och inte för alla… men ändå. Känslan är den att man bara behöver sträcka ut handen för att vidröra solen. Känna värmen. Förtrollas av hettan. Det är både ett löfte och ett hot. Sträck ut handen, men om du bränner dig är det ditt eget fel. 

I SVT-serien ”We can’t do it” från 2017 pratade unga kvinnor om utbrändhet. Det borde ha varit tungt att se, men de intervjuades ambitioner var så fängslande. De trodde och kände att de kunde göra allt. De ville gripa alla chanser. Är det så fel då? Är det alltid individen som måste välja och skapa en rimlig livssituation, eller är det samhällsstrukturer som bör förändras? Jag tror att man måste hålla båda tankar i huvudet samtidigt. Att frånsäga individen ansvar och handlingsutrymme för sitt eget liv är förminskande, men motsatsen, att ignorera strukturerna, är bara dumt och naivt. Inte ska vi väl låta nästa generation kvinnor duka under bara för att de hade friheten i sikte? För att alla världens möjligheter låg inom räckhåll?

Under min och Ariel Levys livstid har samhällets begränsningar luckrats upp. Inte minst kvinnor har långt större frihet än i början på förra seklet. Friheten ställer högre krav på individen att själv känna av sina begränsningar. Att tänka på vad vi vill ska rymmas i ett liv. För om valfriheten resulterar i att vi väljer allt, är det då verkligen en frihet? Nej, fri är bara den som kan välja bort, som kan inse inse skillnaden mellan grundläggande behov och ytliga drömmar och önskningar.

Alla får inte allt: det är lika naturligt och oundvikligt som att vi alla ska dö

Vad kan då sägas vara grundläggande behov? Att älska och bli älskad, skulle nog de flesta hålla med om. Likaså att ha tak över huvudet och mat på bordet. Men resandet – som Ester Blenda Nordström, Ariel Levy och jag själv ofta har längtat efter – vilka grundläggande behov handlar det egentligen om? Att vilja upptäcka och lära nytt, att slappna av och koppla bort? Nog är det behov som man kan uppfylla utan att behöva flyga till andra sidan jorden.

”En av de grundläggande lärdomarna man drar av att resa är att världen är stor och magnifik”, skriver författaren Amanda Svensson i Expressen, apropå miljö och flygning. Hon fortsätter: ”I takt med att vi erövrat den tycks vi dock ha förlorat förståelsen för vad det faktiskt betyder: att världen är större än dig, större än mig. Som människa kan du inte äga den, den är ingen konsumtionsvara, den är inte ditt ostron, den kommer inte att sörja dig om du ibland stannar hemma på semestern.”

Ariel Levy intervjuade en gång en kolumnist på The New York Times och frågade om hon någonsin ville ha barn. ”Alla får inte allt”, svarade hon kort. Till en början tyckte Levy att det kändes nedslående, som att erkänna sig besegrad. Men sedan förstod hon. ”Nu tycker jag att accepterandet av detta känns som en uppenbar och naturlig del av att utvecklas till en vuxen människa. Alla får inte allt: det är lika naturligt och oundvikligt som att vi alla ska dö.”

Jag tycker också det är en befriande tanke. Man får inte allt. Världen är inte ditt ostron. Man utgår från platsen där man befinner sig, använder de erfarenheter och kunskaper man har, söker friheten genom att välja och välja bort. Och med tanke på både Ariel Levys och Ester Blenda Nordströms livsöden, så tycks det kunna bli rätt häpnadsväckande liv ändå.

Anna Thulin, journalist

 

Litteratur

Fatima Bremmer: Ett jävla solsken. Forum, 2017.

Ariel Levy: När reglerna slutat gälla. Översättning av Anna Lindberg. Natur och Kultur, 2017.