P1 Kultur med krönika

4:55 min

I veckans Kulturkrönika fördjupar sig Cecilia Blomberg i konstmarknadens mörka baksidor och ljusskygga penningtransaktioner.

Förra året spenderades det mer pengar på konst än på vin och bilar för första gången på åtta år, läser jag på konstsajten Art Net News.
Med i bagaget 2017 finns försäljningen av Leonardo da Vincis Salvator Mundi som såldes till en saudisk prins för 450 miljoner dollar. Och så en annan toppnotering. Återigen gick ett verk av New Yorkkonstnären Jean-Michel Basquiat för ett tresiffrigt belopp - 110,5 miljoner dollar.

Det läser jag parallellt med konstkritikern Georgina Adams bottenlöst sorgliga och ögonöppnande bok om konstmarknaden – med titeln Dark side of the boom. Georgina Adam har gått till grunden med konstmarknaden. Så långt som möjligt undersökt auktionshus, konsthandlare och deras förhållande med de rikaste i världen.

Konstsamlandet har för länge sedan lämnat en vacker idé om passion och kärlek till konsten – nu handlar det mest om att placera pengar och i många fall om avancerad skatteplanering, slår hon fast.
Och som en följd av det, oändligt många historier som ofta börjar i domstol och sen slutar i förlikning så att uppgörelserna stannar i det fördolda. Mycket pengar och verk byter ägare bakom stängda dörrar.

Konstsamlandet har för länge sedan lämnat en vacker idé om passion och kärlek till konsten.

En av de mest iögonfallande rättsliga tvisterna som tas upp är mellan den schweiziske konsthandlaren Yves Bouvier och den ryske oligarken Dmitry Rybolovlev.
Processen pågår fortfarande och Rybolovlev har i flera olika länder stämt Bouvier för att ha tagit ut allt för stora marginaler på de verk han sålt till oligarken.

Han anser sig vara lurad på miljardbelopp i kronor räknat. Peaken i den här historien kom när fyra av Rybolovevs verk skulle säljas på Christie's i London 2014 och klubbades långt under de belopp som han betalat bara några år tidigare. Bara på de verken förlorade Rybolovlev 150 miljoner dollar.

Så håller det på sida efter sida. Blandat med djupgående analyser om till exempel de freeports, det vill säga konstförvaringsplatser som finns på vissa flygplatser i skattefria zoner och där mängder av världens konst förvaras och byter ägare utan att någon skatt någonsin betalas. Eller att konstverken ens lämnar de kassvalvsliknande byggnaderna.

Lägg där till berättelser om överproduktion av samtidskonstnärer, avancerad penningtvätt och rena förfalskningar som sprids på konstmarknaden för miljardbelopp.

Frågan är vad gör allt det här med konsten? Och hur mycket styr det konstinstitutionernas utställningsprogram. När jag var i Paris häromveckan funderade jag över att två av stadens prestigefulla muséer visade utställningar med konstnärer som har haft sina bra perioder – men som under andra delar av sitt konstnärskap andra överproducerat verk till den grad att både konsten och de som konstnärer degraderats till det banala.

Det blir då som någon form av konsttvätt där institutionerna lånar ut sin prestige till marknaden i ett osunt kretslopp. Mot att samlarna lånar ut sina verk till muséer vars budgeter inte räcker till längre. Muséer som ofta har samlarna med i sina styrelser. Och genom det här utbytet kan man också få in tidigare lite pinsamma konstnärskap i auktionshusen.

Det var där med kärleken till konsten. Vart tog den vägen. Finns det plats kvar för en romantiker?