Bara en konstkritiker kan förstå Trump

11 min

Trumps presidentskap framställs ofta som extremt avvikande – kanske därför att det är journalister som granskar det. Men om man istället letar efter mönster blir bilden en annan, säger Mikael Timm.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Hörru. Här är något som heter Livet är en dröm. Kan Du göra något på det?

Min fryntlige, rundlagde chef såg förbryllad ut. Han var van vid att handlägga världen, ja han bestämde vad som var viktigt och skulle höras i radions Ekosändningar: krig i Vietnam, ny president någonstans, ett stålverk som gjort konkurs, en undersökning som visade att svenska skolbarn var bäst på matte – men nu hade han alltså ett papper på vilket det stod Livet en dröm. Vad skulle han göra med det?

Livet är en dröm – och en sådan låter sig inte fångas med statistik. 

Idag tror jag inte någon redaktionschef i västerlandet skulle förvånas över att få ett pressmeddelande som hävdade att livet är den dröm. Det ser ju alla. Varje dag.

Pedro de Barca Calderons pjäs tillhör klassikerna, men det var länge sedan den spelades på en teater nära mig. Vad vet jag, kanske har verkligheten sprungit förbi denna 1600-tals text.

Fast så slår jag upp New York Times vars förstasida nästan varje dag innehåller en analys av president Trumps senaste agerande. Den kan gälla stora frågor som frihandelsavtal eller små som statistik över personalomsättningen i Vita Huset. Den är större än under någon annan president – riktigt hur mycket minns jag förstås inte. Ty trots att någon räknat så noga fastnar inte siffrorna. Det är som om den traditionella politiska debattens metoder inte fungerar längre. Livet är en dröm – och en sådan låter sig inte fångas med statistik.

Läraren i journalistik som skulle få sina elever att inse vad en nyhet är sade: att en hund biter en människa är ingen nyhet. Men får ni höra att en människa bitit en hund – då har ni något att rapportera om!

Det avvikande är alltså vad media letar efter, medan forskarna söker efter det upprepade – strukturen. Trumps presidentskap framställs ofta som extremt avvikande – kanske därför att det är journalister som granskar det. Men om man istället letar efter mönster blir bilden en annan.

Den amerikanske historikern Jeremi Suri granskar i boken "The Impossible Presidency" åtta amerikanska presidenter, från George Washington till Barack Obama. Suri menar – föga överraskande – att presidentskapet är ”Mission Impossible”, misslyckandet är inbyggt i förutsättningarna. Men det går ju att misslyckas på olika sätt.

Trump själv har pekat ut president Andrew Jackson – president på 1830-talet som en förebild. Han har hängt upp ett porträtt av Jackson i Ovala rummet, twittrat om Jackson och besökt dennes grav i Nashville.

Det som väckt mest debatt är ett uttalande där Trump säger att om Jackson varit president senare hade kanske inbördeskriget – på 1860-talet – kunnat undvikas. Efter sådant rycker naturligtvis ett smärre regemente historiker ut och talar om hur fel Trump har.

Men kanske är det intressantare att försöka förstå varför Trump hänvisar till Jackson. Vad vill han säga?

Hans språk var drastiskt, för sin tid ett närmast brutalt – det bröt drastiskt mot företrädarnas.

Suri ger ingen djupare analys av Andrew Jackson – men den räcker för att man ska se likheterna med Trump. Jackson såg sig som en folkets man som skulle städa upp i Washington. Han tyckte illa om etablerade eliter, han var skeptisk mot den konstitutionella tredelningen mellan lagstiftande, dömande och verkställande makt. Kongressen och domarna var frihetens motståndare, tyckte Jackson. Jackson omgav sig med vänner som inofficiella rådgivare. Han kompromissade ogärna och tog strid med kongressen. Hans språk var drastiskt, för sin tid ett närmast brutalt – det bröt drastiskt mot företrädarnas.

De första sex presidenterna var välutbildade, distanserade och kom från östkusten, Jackson från Tennessee. De första presidenterna satte gränser för presidentskapet. Jackson omdefinierade det. Han ville styra landet inte med utan trots domstolar och kongress som presidenten skulle vara oberoende av. Han såg sig om en rebell som när det behövdes, bröt reglerna för att tjäna folket.

Tydligast märktes hans stridsvilja i den så kallade indianfrågan. Han fördrev mer än 100 000 indianer från deras territorier, förorsakade massdöd, bröt ingångna överenskommelser. Hans politik mot ursprungsbefolkningen kan liknas vid etnisk rensning. Föga överraskande var han anhängare av slaveriet och själv slavägare – så långt inget avvikande. Men han stödde olika försök att utvidga slaveriet norrut, trots att det ökade risken för förbud mot slaveriet i sydstaterna.

Sammantaget var han en energisk och stridslysten president, synnerligen omtyckt av sina anhängare – en outsider för etablissemanget. Enligt Jeremi Suri ändrade han för all framtid synen på hur en president kan agera.

Trumps hyllning av Andrew Jackson säger mer om Trumps politik än hans politiska tal. Symboler är starkare än statistik.

Till det intressanta i Suris bok är att den så tydligt visar att bilden av presidenten är en viktig del av politiken. Under Obamas tid försvann t ex Jackson från framsidan på 20-dollarsedeln för att istället hamna på baksidan – vilket Trump, som då var presidentkandidat, tog sig tid att protestera emot.

Det har sagts att Trump är den förste president som visar att McLuhan hade rätt – mediet är budskapet. Vi skulle alltså leva i twitters epok. Men Suris bok innehåller åtskilliga exempel på att bilden är viktigast. Och bilder lämpar sig för andra analyser än vad politiska journalister brukar syssla med. Bilder är mer mångtydiga och motsägelsefulla än politiska tal.  

Så kanske behöver vi justera vår uppfattning av Trump?

Till att börja med kan det nog vara användbart att uppfatta Trumps presidentskap inte som ett radikalt brott med amerikansk historia utan som en fortsättning på den. För det andra tror jag att det kan behövas en ny sorts politisk journalistik, en som närmar sig film- och konstkritik. Trumps hyllning av Andrew Jackson säger mer om Trumps politik än hans politiska tal. Symboler är starkare än statistik.

Jag är inte säker på att Trump är lika skicklig. Men för att rätt förstå honom måste jag nog vänta till hans officiella porträtt målas. Kanske blir det surrealistiskt.

"Black Panther", Ryan Cooglers film med svarta huvudroller – är inspirerad av serietidningen med samma namn, inte av rysk politisk film eller italiensk neorealism. Men "Black Panther" uppfattas av kritiker och publik som en aktuell politisk film om afroamerikaner och rasism. Breitbart News – som stödjer Trump – menar i en positiv recension att filmen inte handlar om idéer och ideal utan att den hyllar en hälsosam form av nationalism. Ja, rubriksättaren skriver att filmens hjälte är Trump, medan rörelsen Black lives matter är boven. En kommentar som i sin tur fött många kommentarer.

Helt klart är bildanalys en nödvändig del av amerikansk politik.

Varje president får sitt porträtt målat och sedan 2006 porträtteras även presidentfruarna. Barack och Michele Obama valde bägge afroamerikanska konstnärer. Kehinde Wiley målar Obama som en grubblare omgiven av grönska. Wiley är känd för porträtt av afroamerikaner som han framställer med referenser till traditionellt europeiskt måleri av regenter. Men hans porträtt av Obama för tankarna till en Rodin figur. Inte osäker, men tankfull.

Amy Sherald klär Michele Obama i en fantastisk klänning med geometriskt mönster, det ser lite grand ut som en modebild av Irving Penn. Det dekorativa är viktigare än människan, men porträttet utstrålar självförtroende och styrka. Bilderna är inlägg i den amerikanska debatten.

Hur är det då med Trumps favorit, president Jackson?

Ja, det finns en mängd oljemålningar och teckningar av honom. Egendomligt nog – för en amerikansk makthavare – framställs han som en undanglidande. Hemlighetsfull, mystisk.

På en officiell målning gjord av Ralph Eleaser Whiteside Earl ser Jackson ut som Draculas intellektuelle kusin, med högt hårfäste, svart dräkt och blodröd kappa. I andra målningar av samme konstnär påminner president Jackson om en dyster och hotfull figur i en Dickensroman.

Andrew Jackson var hög militär, domare i Tennessees Högsta domstol och kongressledamot – alltså, till skillnad från Trump en erfaren, närmast slug maktspelare som inte förhastade sig.

Jag är inte säker på att Trump är lika skicklig. Men för att rätt förstå honom måste jag nog vänta till hans officiella porträtt målas. Kanske blir det surrealistiskt.

Hoppas de politiska journalisterna inkluderat kunskap om drömtydning och surrealism bland analysverktygen.

Mikael Timm, kulturjournalist och författare

 

Litteratur

Jeremi Suri: The impossible presidency. Basic Books, 2017.