Frysta drömmar – kryonikfiktion och drömmen om evigt liv

10 min

Människan har urgamla fantasier om att övervinna döden. Men har vi ens, undrar författaren Lyra Koli, förstått något av det liv vi så gärna vill förlänga?

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det krävs inte mycket petande i det skenbart så absoluta begreppet ”döden” för att det ska falla sönder till en mängd godtyckliga antaganden. Varken medicinskt, juridiskt eller kulturellt råder det globalt konsensus kring exakt när en människa slutar att finnas. Länge ansågs man vara död så snart hjärtat hade upphört att slå. Idag finns det gott om både bärbara och inopererade hjärtstartare som kan återuppväcka oss från hjärtstopp.

Den första ”patienten” frystes ner 1967. Ingen har förstås ännu kunnat återuppväckas

Sedan 1988 räknar vi människor som döda i Sverige först när de centrala hjärnfunktionerna oåterkalleligen har upphört. Den juridiska och medicinska definitionen ”hjärndöd” tillämpas i de flesta västländer, vilket är en viktig förutsättning för att öka organdonationerna. Men i till exempel USA har flera omstridda fall ruckat på begreppet.

Ett av dem är tonåriga Jahi McMath som 2013 förklarades hjärndöd efter en operation, men vars kropp fortfarande hålls vid liv av familjen. I en artikel i The New Yorker från tidigare i år beskrivs familjens kamp mot dödförklaringen, som har startat en debatt som belyst osäkerheten och oenigheten kring definitionen. Jahis hjärnstam har betydande skador, men andra delar av hjärnan är strukturellt intakta. En läkare noterar att hjärtrytmen höjs när hon får höra sin mammas röst, och mamman säger att hon vet att Jahi ”finns därinne”.

I sammanfattningen av USAs Uniform Determination of Death Act fastslås inledningsvis: ”I en tid av snabba teknologiska förändringar så är det inte ovanligt för teknologin att överskrida medicinska, sociala och juridiska grundantaganden. Ett exempel på detta är den juridiska standarden för att avgöra biologisk död.” Om det idag går att återuppväcka vissa som tidigare skulle ha betraktats som döda, så kanske vår nuvarande dödsdefinition också kan bli förlegad efter nya genombrott?

Tron på en sådan framtid har gett upphov till begreppet ”informationsteoretisk död”: när den i hjärnan lagrade information som anses utgöra en person har blivit omöjlig att återställa också med potentiell framtida teknologi. Mot den här definitionen lutar sig de organisationer som praktiserar kryonik, det vill säga bevarar avlidna kroppar i mycket låga temperaturer i väntan på en teknologi som kan göra det möjligt att återuppliva dem. Den första ”patienten” frystes ner 1967. Ingen har förstås ännu kunnat återuppväckas, men fortfarande betalar människor enorma summor för att sänkas ner i flytande kväve efter sin död.

om man granskar fiktionerna närmare upptäcker man att drömmen om ett suspenderat liv drivs lika mycket av förvirring och skräck som av begär.

Det kan låta som en omöjlig science fiction-dröm, och kryoniken som vetenskap är minst sagt spekulativ. Men idag förvarar vi könsceller och embryon på samma sätt. Gränsen mellan omöjliga drömmar och praktisk verklighet är aldrig lika skarp som de så kallade realisterna vill påskina, vilket har fått Ursula K Le Guin att kalla science fiction-författare för ”realisterna för en större verklighet”. Genom att föreställa sig en framtid där dagens teknologier har avancerat ytterligare kan science fiction skildra en verklighet som redan finns implicit i vår egen, men som kanske än så länge bara är gripbar som en fantasi.

Sådana fantasier kan ibland säga oss mer om vår syn på liv och död än vad faktiska återgivningar gör. Mänsklighetens inställning till döden verkar alltid ha varit fylld av trots. Skildringar om att överkomma den har mångtusenåriga rötter – redan i Gilgamesheposet, världens äldsta bevarade litterära verk, beskrivs en växt som kan ge evigt liv. Mer vetenskapligt inriktade berättelser, det vill säga science fiction, kan sägas ta sin början med den nu 200 år gamla romanen ”Frankenstein” av Mary Shelley. Under det senaste århundradet har kryonik blivit ett vanligt tema. Men om man granskar fiktionerna närmare upptäcker man att drömmen om ett suspenderat liv drivs lika mycket av förvirring och skräck som av begär.

Ett av de tidigaste exemplen är H.P. Lovecrafts novell ”Kall luft” från 1920. Där blir berättarjaget granne med den excentriske doktor Muños, enligt egen utsago ”den främste av dödens alla svurna fiender”, som har förlorat alla sina vänner och pengar i experiment för ”viljans triumf över det organiska livet”. Den sjuka doktorn lever instängd i en lägenhet som hålls iskall med hjälp av olika kylaggregat. Berättaren försöker hjälpa honom, men han blir allt sämre. Till sist havererar kylsystemen och den slemmiga förruttnelsen väller fram ur kroppen: doktor Muños har i själva verket varit död hela tiden.

Temat med levande död utforskas på ett mer samhälleligt plan i Vladimir Majakovskijs pjäs ”Vägglusen”, också den från 1920, som gör satir i lika hög grad av sin sovjetiska samtid som dess framtidsideal. Huvudpersonen Prisipkin är en småsint, försupen klassresenär. Av en olyckshändelse blir han infrusen i en källare i femtio år. Tillsammans med en vägglus som också råkat bevaras blir han återuppväckt av ett läkarteam i en rationellare framtid, där man av hygieniska skäl har slutat att ta i hand och inte längre minns vad musik, alkohol eller förälskelse är. Precis som vägglusen definieras Prisipkin som en parasit på samhället, och i slutet av pjäsen har de båda ställts ut på zoo.

Som i Lovecrafts ”Kall luft” visar Majakovskijs pjäs att det finns något mardrömslikt med den mänskliga viljans envälde. Livet krymper om vi lyckas kontrollera det för mycket, eftersom våra ideal om vad livet ska vara alltid kommer att vara mindre än den förvirrande lervälling som vår dödliga tillvaro är.

Kryonik återfinns också i berättelser som rör sig över enorma avstånd i tid och rum, som när nedfrysning blir en förutsättning för rymdresor. Drömmen om att överkomma döden visar sig vara en hyperbol för vår strävan att överskrida varje gräns för den mänskliga erfarenheten. Men verklighetens karaktär är kanske redan mer osäker än vi förstår. I Philip K. Dicks roman "Ubik" från 1969, där avlidna läggs i kylpack och får ett slags halvliv med begränsade möjligheter att kommunicera med omvärlden, verkar tiden implodera. Föråldrade mynt och fordon dyker upp, kaffeautomaten ger gammalt kallt kaffe och alltings former hamnar i upplösning. Varje intryck blir alltmer tvivelaktigt: på vilken sida av döden utspelar sig egentligen berättelsen?

I vår tid går det knappt att ställa frågor om liv och död utanför ett högteknologiskt ramverk

Komplex kryonikfiktion som "Ubik" visar att inget kan fixera livet. Det ligger något panikslaget bakom våra försök att förlänga det, en panik som framstår som mer omotiverad ju närmare vi försöker granska vad medvetande, tid och erfarenhet faktiskt är. Verklighetens praktiker framstår ofta som mindre nyanserade än fantasins. Kryonikorganisationernas vetenskapligt klingade begrepp ”informationsteoretisk död” försöker reducera en person till en samling data. Jahi McMaths föräldrar vill bevara hennes kropp till varje pris, trots att det lilla spår av medvetande som kanske finns kvar i den har förlorat förmågan till kommunikation för länge sedan.

I vår tid går det knappt att ställa frågor om liv och död utanför ett högteknologiskt ramverk. Som författaren Kim Stanley Robinson säger så “lever vi tillsammans i en science-fiction-roman som vi alla samskriver”. Kryonikfiktionens oklara gränser mot samtida medicinska praktiker visar att själva fantasin om ett övervunnet slut kanske är något av det mest karaktäristiska för vårt nu: drömmen om att vi en dag ska kunna befinna oss i den evigt undflyende framtiden. Men i takt med att vår medicinska teknologi blir allt bättre upptäcker vi också i hur hög grad det liv som vi vill bevara är en tänjbar, stridbar, flyktig, motstridig och sist och slutligen outgrundlig fantasi.

Lyra Koli, författare