Kärnvapennationernas dagliga gränsdrama: Ekots Margita Boström i Melbourne

3:27 min

Utrikeskrönika 5 mars 2018. Melbourne

Melbourne måndag 

För en dryg vecka sedan när jag var i Lahore i Pakistan fick jag några timmar över  och beslöt jag mig att göra något jag länge varit nyfiken på.

 Drygt två mil från Lahore ligger Wagha gränsövergången mellan kärnvapennationerna Pakistan och Indien. Där utspelar sig ett nationalistiskt drama  i samband med flagghalningen vid solnedgången.

Mellan 15 - 20 000 människor bevittnar denna ceremoni varje dag från de uppbyggda läktarna som finns på båda sidor gränsen. Och där finns också högtalare, och nu pratar vi mycket stora högtalare.

Ljud upp. 

Bollywoodliknande sånger på den indiska sidan. Lika nationalistiska Pakistanska sånger på den andra sidan.

Det här skådespelet,  flaghalningsceremoni, har pågått sedan 1959 är en show med två regissörer som ljudmässigt  inte visar någon hänsyn till varandra. Bollywood och böneutrop i en enda salig massa.

Soldater med spektakulära huvudbonader… och med  ben lyft av sällan skådat slag. Ett rakt ben sprätter upp i luften upp till näsan. Det ser ut att göra ont.

Detta skådespel pågår på båda sidor ett tag innan gränsgrinden öppnas. Då kommer det viktiga momentet när en Pakistansk och Indisk soldat tar varandra i hand.

Allt är lite skrattretande…Men det är oerhört viktigt att denna ceremoni fortsätter …och med mycket få undantag så har den det. 

Och kanske extra viktigt nu eftersom det är frostigare än på länge mellan de båda kärnvapenländerna …det handlar som vanligt om det delade Kashmir. Området i Himalaya som båda länderna hävdar är deras.

Det skjuts nästan varje dag och det är både civila och soldater har fått sätta livet till på båda sidor.

En del hävdar att sedan Narendra Modi och hans hindunationalistiska parti BJP kom till makten i Indien så har relationen länderna emellan försämrats. Andra hävdar att Pakistans allt svalare relation med USA i till förmån för grannen i norr Kina också påverkar läget.

Men så länge ceremonin i Wagha fortsätter så finns det hopp om att det inte ska bryta ut en storskalig konflikt.

Själv kan jag inte låta bli att fundera där jag sitter på läktaren på hur i helsike de kan få upp de raka benen upp till näsan … och om yrkessjukdomen hos dessa soldater är permanent ljumsksträckning eller ljumskbrock.

Och jo, så är det läste jag lite senare.

2010 gjorde Indien ett försök att tona ner benlyften eftersom soldater klagat på ömma ljumskar. Men svaret från den Pakistanska blev att där hade minsann ingen ont. Och vad jag kunde se så sparkades det lika högt på båda sidor... och vad är väl en ömmande ljumske mot att förlora prestige i denna nationalistiska yra.