P1 Kultur med krönika

4:55 min

När skrev du senast ett brev, placerade det i ett kuvert och lade det på brevlådan. För de flesta av oss var det länge sedan. I veckans kulturkrönika funderar Gunnar Bolin över vad vi egentligen lämnar efter oss i den digitala eran.

Natten till dymmelonsdagen var det arton grader kallt på det Småländska höglandet. Det blev lite mildare, men inte mycket. 

Trädgårdsarbete kunde uteslutas, promenader lockade inte riktigt, vårens fåglar sjöng lite blygt när solen plötsligt värmde, men det var mest brasans sprak och knäpp som hördes. Så när det i lokaltidningen under Auktioner stod att ett i det närmaste orört dödsbo efter s.k samlarhem skulle gå under klubban på påskdagen så kunde jag med gott samvete sätta mig i bilen och åka mot Väckelsång.

Begreppet "samlarhem" kan ha en lite skev klang precis som själva begreppet "samlare", är det någon mer än jag som hör en liten röst som viskar "mani"...?

Men här handlade det om en fantastiskt fin och, ska vi säga, lagom stor samling. "Lagom" i betydelsen att det gick att föreställa sig att detta faktiskt hade fått plats hemma hos någon. 

Lite dold i den stora auktionslokalen stod en stor möbel, någon sorts skänk, ett gediget arbete som väl gick för några hundringar, men ställt på denna skänk var det några kartonger med frimärken.

Jag bläddrade förstrött, och plötsligt dök det upp hundratals kompletta brev från trettiotalet och framåt. Kompletta, som det ska vara, de där lösa frimärkena som man ångade av kuverten är långt mindre värda, men hela brev är intessant. Jag fastnade vid lådan av andra skäl, lite skamset läste jag här och där i brevhögen, det var mest artiga, lite torra hälsningar men så plötsligt, nästan lite för intimt, flera brev adresserade till ST Lars Mentalsjukhus i Lund. Vänliga brev om livets vardagligheter som alla slutade med hopp om bättring. 

Jag budade förstås på denna historiska låda, men slutade när den drog iväg över tusenlappen. Nej, jag har ingen aning om vad jag skulle gjort med mitt byte om jag fått det. Men jag grubblade hela bilresan hem på gångna tiders flitiga brevskrivande och funderade över om den tid, låt oss säga mellan 1900 och 1960, innan telefonen helt tog över, om denna tid är den som har producerat flest kvarlevor år forskarna.

Ett brev från tiden är en hisnande hälsning rakt från det ögonblick då det skrevs, den tunna skriften på brevkortet till den nervklene släktingen eller vännen på ST Lars, jag målade upp ett helt liv, både hos mottagare och avsändare.

Senare samma helg hamnade jag på ett påskfirande där en av gästerna berättade om en person som hade låtit skriva ut sms-konversationen med sin fru, den sträckte sig flera år bakåt i tiden, och sedan bundit in den som en gåva.

Vår tids motsvarighet till kärleksbrev, jag hoppas att den glöms i en låda och dyker upp om hundra år så kanske en förvånad auktionsbesökare kan bläddra i den och tänka:

- Vad fint, på den tiden skickade man små meddelanden om stort och smått till varandra, tänk vad vi går miste om idag...