Den kinesiska poesin flödar i alla riktningar

9:42 min

Lyrikens ställning i Kina är stark. Men explosionen av nätpoesi väcker kritik och statlig repression. Viola Bao reflekterar över utvecklingen och över poeten som överskrider alla gränser: Yu Xiu Hua.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Redan innan de lärt sig läsa lär sig kinesiska dagisbarn att recitera landets klassiska dikter. Det fortlöper kontinuerligt genom hela skolgången och barnen har den kinesiska poesihistorien inpräntad i ryggraden när de går ut i livet. Poesin är en levande del av det historiska minnet och den nationella självbilden, med en dokumenterad poesitradition som sträcker sig över tvåtusen år tillbaka i tiden till Shijing, den äldsta kinesiska poesisamlingen. Poesikomponering var länge en del av det kejserliga examensväsendet. Till och med Mao själv, som med sin kulturrevolution på 60-talet inledde en kulturhistorisk utrensning av världshistoriska mått, var en flitig läsare av klassisk poesi, och själv en erkänd versmakare.

Poesins upphöjda status i Kina är alltså långtifrån hotad. Men hur mår själva poesin? Å ena sidan befinner den sig i en guldålder – läst, skriven och delad av fler än någonsin på internet och sociala medier. Å andra sidan, säger vissa, befinner sig den kinesiska samtidspoesin i ett tillstånd av degenerering och förfall, underställd både en hårdnande statscensur och den estetiska utslätning och strömlinjeformning som nättillvaron fört med sig, där poesin i allt högre grad format sig efter idealet om klickbarhet, delbarhet och den lättsmälta underhållningen.

Även om nätet ännu är det medium som är svårast för den kinesiska staten att överblicka och kontrollera [...] så har oförutsägbara stötar av censur drabbat den digitala poesisfären

1900-talets kinesiska poesi var till stor del formad av Kinas våldsamma historia, med många uppblommanden och avbrott. Växte man upp under den kommunistiska eran förknippar man kanske poesi framförallt med revolutionärt patos och teatraliska kampsånger, är man född senare inspirerades man kanske av de så kallade ”dunkla poeterna” – som Bei Dao, Mang Ke och Shu Ting – eller deltog i någon av de många hundratals poesiföreningar på universitetcampus som grundades runtom i landet under 80-talet, innan den nyväckta tilltron till kulturen och poesin nådde ett abrupt slut med massakern på Himmelska fridens torg 1989, som också markerade slutet på demokratirörelsen.

Sedan dess har mycket hänt. Nya generationer poeter har dykt upp och internet har idag helt förändrat det sätt på vilket litteratur skrivs och distribueras. Kinas internetanvändare uppgår idag till 800 miljoner och nätet har blivit den utan tvivel främsta plattformen för skriven kinesisk poesi. Om detta skriver den brittiska litteraturvetaren Heather Inwood, som i boken ”Verse Going Viral” från 2014 beskriver den explosionsartade poetiska aktivitet som vuxit fram på nätet: i poesiforum, på webbsidor, bloggar, mikrobloggen Weibo – i form av subkulturer, communities, tidskriftskollektiv.

Även om nätet ännu är det medium som är svårast för den kinesiska staten att överblicka och kontrollera, och där poeter därmed också funnit störst frihet, så har oförutsägbara stötar av censur drabbat den digitala poesisfären de gångna åren. Inför 2008 då de Olympiska spelen hölls i Beijing, liksom i juni 2010 kring årsdagen för massakern 1989, då den kommersiella internetdistributören NetEase plötsligt stängde ner nästan tvåhundra poesiforum, något som ledde till en litterär massmigration till bloggar, Weibo och andra sociala medier.

Trots det har nätet försett många med möjligheten att samlas kring sammanhang som tidigare inte funnits – alltifrån queera poesicommunities till ekonomiskt underställda grupper som fattig landsbygdsbefolkning och migrantarbetare. Migrantarbetarpoesi är en genre som fått stor uppmärksamhet efter den 24-åriga poeten och Foxconn-fabriksarbetaren Xu Lizhis självmord 2014, inte minst efter hans hemsökande vackra dikt om att arbeta ”Jag sväljer en måne gjord av järn”.

Jag korsar ett kulhagel för att få ligga med dig. Jag pressar samman oräkneliga nätter till en enda gryning för att få ligga med dig

En annan poet som blivit en viral sensation under de senaste åren är Yu Xiu Hua, som 2014 blev berömd över en natt med onlinedikten ”Att korsa halva Kina för att ligga med dig”, som beskriver ett kvinnligt diktjags erotiska längtan: ”Jag pressar samman oräkneliga nätter till en enda gryning för att få ligga med dig / Jag genomkorsar många jag och många jag springer samman till ett för att få ligga med dig.”

 Yu Xiu Hua är född 1976 i en bondefamilj på landsbygden, bosatt i provinsen Hubei och var innan 2014 i princip okänd. Kort efter att hennes dikt skapat sensation på nätet gav hon ut två diktsamlingar; den senare blev den mest bästsäljande i Kina på trettio år. Hon föddes med en cp-skada, har kallats för ”Kinas Emily Dickinson” och i hennes dikter löper skildringar av erotiskt begär, disabilitet, kärlek, eufori och dödslängtan sida vid sida. På ett såväl tvetydigt som kraftfullt bildspråk skriver hon om ämnen som ofta är relaterbara, med en expressiv nyenkelhet som förmodligen banat väg för deras popularitet. Som i dikten ”Källan”: ”Jag blev förälskad vid mitt omskakande möte med världen. / Jag blev förälskad i den tryckande, vulgära, återkommande våren. / Jag blev förälskad i min beslutsamhet att stå ut med allt tills det upplöstes i stoft.”

År 2017 gavs Yu Xiu Hua också ut på svenska i förlaget ellerströms lilla poesiserie, i översättning av Birgitta Lindqvist. Att hennes mest kända dikt, ”Att korsa halva Kina för att ligga med dig” inte finns med i urvalet är något märkligt, men här återfinns å andra sidan samma ensamma och utpräglade lyriska diktjag, som ömsom stilla, ömsom affekterat låter diktraderna vandra över tillvarons smuts, sin egen kroppslighet, sitt begär och ensamhet, som sammansmälter med vardagsnära scener från landsbygden, som – som hon skriver - ”detta fallfärdiga hus där jag vårdar mina gamla föräldrar och min son som växer lika långsamt som gästernas steg närmar sig”.

Censur och marknadsanvändning sätter sina spår på poesin, liksom de individuella utövare som trampar fram i ett heterogent fält av uttryck

Mycket kan sägas om Yu Xiu Huas enormt populära och virala poesi: den är å ena sidan enkel, delbar, relaterbar och appellerar till många. Tyvärr kan den svenska översättningen inte helt göra hennes enkla och genomsläppligt tvetydiga bilder rättvisa, som så ofta är fallet med översatt poesi från kinesiska. Men mycket hån och kritik har också riktats mot internetpoesin: den har kallats för banal, rättande sig efter det minsta motståndets lag och inte bara i maskopi med underhållningen och popkulturen, utan också med företag och politiska institutioner, som ofta finansierar och använder sig av poeter och poesi idag, medvetna om den upphöjda status lyriken fortfarande har samt de politiska och ekonomiska vinsterna med att använda den. ”Hur kommer det sig att modern poesi och poeter fortfarande existerar?”, frågade sig Kinas mest populäre bloggare Han Han i en hånfull attack mot samtidspoesin i en essä med samma namn från 2006.

Svaret är väl att bilden är mer mångtydig och paradoxal än så. Att poesin flyttat ut på internet gör den inte automatiskt mer strömlinjeformad, mycket tyder trots allt på det motsatta. Censur och marknadsanvändning sätter sina spår på poesin, liksom de individuella utövare som trampar fram i ett heterogent fält av uttryck, ett fält som hela tiden omformas och förändras. Mitt i en sådan förändring kan man ibland få höra en både tvetydig och klingande klar, rättfram röst som Yu Xiu Huas:

”Tvärsöver Kina händer allt: vulkaner får utbrott, floder förtorkas, politiska fångar och tvångsförflyttade släpps fria, hjortar och rödkronade tranor skjuts ner / Jag korsar ett kulhagel för att få ligga med dig. Jag pressar samman oräkneliga nätter till en enda gryning för att få ligga med dig”.

Viola Bao


Litteratur

Xiu Hua Yu: Leva trots allt. Översättning: Birgitta Lindqvist. Ellerströms, 2017.

Heather Inwood: Verse going viral – China’s New Media Scenes, University of Washington Press, 2014.