Vi behöver äta frukost i en annan verklighet: Ekots Lotten Collin i Bogotá

2:58 min

Utrikeskrönikan 12 mars

Bogotá, måndag.

Igår var det fyra år sedan telefonen ringde, redan i gryningen, mycket tidigare än de brukade ringa från Ekot. Min dåvarande chef Per darrade lätt på rösten, och sa direkt, utan omsvep: ”Lotten. Nils är död. Han blev skjuten i Kabul idag.”

Sedan minns jag inget mer från samtalet. Jag tror vi la på ganska snabbt. Per skulle ringa till USA-korrespondenterna också, innan de hann vakna och läsa om mordet i tidningarna.

Bilder dök upp i huvudet, minnen från Nils inhopp som Studio Ett-producent i Stockholm på somrarna. Han vände upp och ner på hela redaktionen: Skickade ut reportrar för att sända live från udda ställen. Han ville ha in mer ljud i radion, och ”färre politiker och experter som satt och surrade i studion”. Ja, han sa faktiskt så, när vi brukade gå ut och ta ett glas öl efter jobbet.

Jag tänker ofta på Nils när jag möter reportrar som är därute hela tiden. Reportrar som aldrig lämnar gatan, som förmedlar ljud, dofter, smaker, och inte bara ord.

Det kostar att göra reportage. Det är dyrare rent ekonomiskt, men det är också farligare. Både för den som intervjuar och den som låter sig intervjuas

Latinamerika är världens farligaste region att arbeta i för journalister. Här dog 23 reportrar förra året, 13 bara i Mexiko. Majoriteten av dem arbetade inte i ett stort mediehus i huvudstan, i en skyddad TV- eller radiostudio. De satt inte och skrev ihop opinionstexter till ledarsidor eller klickbara krönikor. De var därute.

Jag tänker på det när jag ser välformulerade tyckartexter fladdra förbi på sociala medier. Jag tänker: det där kostar inget. Möjligen en universitetsexamen, och lite studielån. Ett enträget arbete för att bli en så kallad profil.

Om det låter bittert så är det för att jag ibland känner en sorts bitterhet, över att åsikter flyger så mycket fortare. Delas direkt. Reportagen blir kortare, och förläggs till helgbilagor och dokumentärer, som om människor mitt vardagsstressen bara kan ta in snabba ståndpunkter. Har ni tänkt på att det kanske är precis tvärtom? Att vi redan vid frukostbordet behöver kastas in i en annan verklighet.

Nils Horner var en berättare. Men han berättade aldrig hur saker var. Han visade, beskrev, gav rösterna en röst i radion.

För mig är det journalistik. Och det har ett högt pris.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista