Samlarna försöker fånga sig själva

10 min

Vad är skillnaden på en fågelskådare och en ren skådare? Kunskap och ett kryss i protokollet? Boel Gerell funderar över samlandets natur och minns den gång när hon själv angav en fjäril.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I efterhand har jag förstått att det var en makaonfjäril. Men den gången såg jag bara färgerna. Från mitt treåriga perspektiv på ängen, snett underifrån med det höga gräset i silhuett mot den blå sommarhimlen, var fjärilen enorm. En fantastisk, färgsprakande sensation svävade över mig och jag gav till ett rop:

–Titta!

När ingen tog notis ropade jag igen, mer insisterande nu och någon såg upp, kanske min mor över kanten till en bok. I bakgrunden min far som kastade en förströdd blick åt mitt håll, såg mitt pekande finger och stelnade.

–Titta på fjärilen!

Sen tunga steg i stövlar, häftig andning när han – fadern – kom rusande genom gräset med käkarna sammanbitna och den långa håven höjd mot solen. Knuffas jag omkull i förbifarten? Jag tror det. Framför mig plöjer håven gång på gång genom gräset tills den skimrande varelsen är snärjd i ett tätt och grönt nät. Sen burken, glasburken med eterindränkt bomull i botten. Locket på och de vackra, sköra vingarna som slår och slår tills bara små ryckningar är kvar och allt slutligen är helt stilla. Och det är jag, angivaren, som sett till att fjärilen är död.

På de där sammanbitna käkarna och håvens exalterade slag i gräset tänker jag när jag läser journalisten Peder Edvinssons och fotografen Bobo Olssons bok ”Fjärilsmannen”, om den legendariske fjärilsamlaren Clas Källander. Boken är ett vackert praktverk med många bilder men huvudpersonen är aldrig porträtterad rakt framifrån utan alltid från sidan, i förbifarten, på språng. Fotografen och journalisten får först ett nekande svar på sin förfrågan om att få göra ett reportage, men hänger med ändå och blir omsider en del av Clas Källanders manliga team under en av de många fjärilsfångarresorna.

en knappnål som en påle genom kroppen som väckts ur den eviga etersömnen och under ytterligare några singlande virvlar genom rummet hävdar sin rätt att finnas till

Ett par månader om året reser han runt i en minibuss tillsammans med några utvalda vänner, lever på fil och glass och champagne och ägnar all vaken tid åt att samla fjärilar. Vanan att dricka champagne efter särskilt fina fynd skaffade han sig för att blidka en missnöjd exkvinna, som tyckte att samlandet var ”föga belönande i sig” som han torrt konstaterar.

Traditionen att äta glass till lunch sträcker sig än längre tillbaka i tiden och skapades tillsammans med den jämnårige kusinen Karl, som liksom han själv samlat fjärilar i över sextio år och fortfarande deltar i de flesta av expeditionerna. Glassen, champagnen och den bohemiska röran i minibussen bildar tillsammans med jakten på nya arter ett ständigt pågående pojkäventyr där livsstilen och gemenskapen tycks vara minst lika viktig som fjärilssamlandet.

Bland andra samlare har Clas Källander hög status och är respekterad för sitt kunnande och sin hängivenhet. Men när han och vännerna parkerar sin slitna minibuss i landskapet tas de ibland för luffare av passerande, som inte har någon förståelse för vikten i uppdraget. För vad ska samlandet vara bra för? Varför måste alla i Sverige förekommande fjärilsarter ha en korsfäst representant i Clas Källanders förråd?

Och så är vi där igen, i de tunga stegen över ängen och blicken som redan innan fjärilen är fångad frilägger kroppen från livet och gör den till ett objekt. Ett i raden att omsorgsfullt nåla upp på en bas av balsaträ jämsides med andra snarlika exemplar. Och ännu ett minne kryper fram, från det där skåpet med balsabäddarna i arbetsrummet när jag var barn. Ljudet som plötsligt en solig söndag hörs och fortsätter att höras. En knackning på insidan av dörren, där ingen ryms som kan knacka.

Ändå; när jag öppnar dörren till garderoben flyger den ut. En fjäril med söndertrasade vingar och en knappnål som en påle genom kroppen som väckts ur den eviga etersömnen och under ytterligare några singlande virvlar genom rummet hävdar sin rätt att finnas till. Att vara en varelse, inte ett ting.

Ja ni hör indignationen. Kan man verkligen för en samlings skull ta sig rätten att släcka liv? Är det värt det? För vem?

Medan skådaren, hårdskådaren till och med, bongaren och kryssaren primärt är ute efter att säkerställa arten och erövra ännu ett kryss

Clas Källander är van vid kritik som denna, luttrad till och med. Många gånger har han upplevt att fällor som han riggat för att fånga fjärilar vandaliserats. Han har blivit kallad massmördare, men har svar på tal. Trafiken för det första, är den verkliga massmördaren menar han. Här passar han på att ge en särskild känga åt skaran fågelskådare som ofta sätter sig på höga hästar och hävdar att deras samlande av arter är så mycket mer etiskt än hans. Samtidigt som de far land och rike runt i bilar som mosar hundratusentals insekter mot sina vindrutor.

I etnologen Susanne Nylund Skogs bok ”Samlare, jägare och andra fågelskådare” framträder ett antal representanter för denna grupp och delar med sig av berättelser och tankar kring sitt intresse. I takt med att fågelskådning kommit på modet har nya grupper lockats ut i skogen och den ensamme, manlige naturnörden får numera finna sig att dela utkiksplats med såväl män som kvinnor ur den yngre generationen.

Frågan är bara om alla är fågelskådare. Enligt Nylund Skogs undersökning skiljer man på fågelskådare och rena skådare där den första gruppen fortfarande – som ornitologerna – är intresserad av att studera vad fågeln gör. Medan skådaren, hårdskådaren till och med, bongaren och kryssaren primärt är ute efter att säkerställa arten och erövra ännu ett kryss till samlingen.

Här kommer äventyret, tävlingen och sporten in och jakten på nya arter beskrivs ofta som ett hårt och ensamt arbete, att mangla, tråla, slita. Precis som i sagans värld prövas skådarens uthållighet, kunnande och list och först när åtskilliga svårigheter överkommits kan segern vinnas. Och det är här, när berättelserna om vedermödorna formuleras och kampen beskrivs för kollektivet som den verkliga belöningen ges. Skådaren är kanske en ensamvarg, men är ändå i högsta grad beroende av bekräftelsen från andra.

Bakom de 48 utropstecknen står inte bara besvikelsen över det uteblivna krysset utan också rädslan att inte tas på allvar

Rent konkret krävs exempelvis ett godkännande från Raritetskommittén för att få ett särskilt sällsynt fynd erkänt som en verklig iakttagelse. I Nylund Skogs bok beskriver skådaren Danne sin besvikelse över att inte bli trodd när han säger sig ha sett en dalripa. Eller som han uttrycker saken:

–Det sved en del. Frasen följs i Dannes version av 48 utropstecken.

Att Danne själv är övertygad om att han sett dalripan räcker inte långt. Ett godkännande från gruppen måste till, handskakningar och gratulationer och en nick av bekräftelse från dem som gäller. Bakom de 48 utropstecknen står inte bara besvikelsen över det uteblivna krysset utan också rädslan att inte tas på allvar, att bli det som i skådarkretsar kallas en stringare. En person som tror sig se sånt som inte finns, som fabulerar.

 samlaren lite tydligare för sig själv. Jag samlar, alltså finns jag

Fjärilen, fast förankrad på sin bädd av balsaträ.

Ett distinkt och odiskutabelt kryss i tabellen.

I definitionen och kategoriseringen ryms samlarens längtan efter det bestående. Något att ta på och en plats på kartan som gör också samlaren lite tydligare för sig själv. Jag samlar, alltså finns jag. Och när jag inte längre finns, finns ju samlingen.

I sin bok ”Flugfällan” beskriver biologen, författaren och essäisten Fredrik Sjöberg en samling steklar som ett återsken av de soliga sommardagarna då de fångats, en fysisk dagbok med minnen härbärgerade i varje torkad kropp. Att se på och glädjas åt för samlaren själv som i de döda djuren tycker sig se livet. Fast att det bevisligen inte längre finns där.

Boel Gerell, författare och kritiker

 

Litteratur

Peder Edvinsson, Bobo Olsson: Fjärilsmannen 2015 (Natur & Kultur)

Susanne Nylund Skog: Samlare, jägare och andra fågelskådare 2018 (Carlsson)

Fredrik Sjöberg: Flugfällan, 2004 (Nya Doxa)

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista