Barlasten bär på en rik kulturhistoria

10 min

Barlasten är den extra last som behövs för att ett fartyg ska flyta stabilt. Men den gömmer också oanade berättelser och arkeologiska sensationer, konstaterar skutseglaren och kritikern Tor Billgren.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det blåser hårt från väst och regalskeppet Kronans befälhavare bestämmer sig för att göra en skarp gir åt styrbord, och vända genom vind. Det är den 1 juni 1676, och den svenska flottan ska precis anfalla den dansk-nederländska utanför Ölands södra udde.

Kronan är ett av de största fartygen i världen och en gir är en komplicerad manöver som kräver noggrann koordination av alla segel och tampar. När rorgängaren får order om att lägga styrbords roder, är förberedelserna inte klara.

Den enorma segelytan pressar ner fartyget mot babord. Kanonportarna är öppna och vattnet strömmar in. Kantringen tilltar. Krutförrådet i fören antänds och fartyget exploderar.

I en känd målning ett tiotal år efter katastrofen kastas segel, manskap, mastbitar och bråte högt upp i luften som i ett vulkanutbrott. 800 besättningsmän omkommer, inklusive flottans överbefälhavare. Danskarna vinner slaget.

Den främsta anledningen till att Kronan förliste, var den illa förberedda giren. Men en bidragande orsak var att fartyget var ovanligt instabilt. Och det berodde på att man månaden innan hade lastat ur stora mängder barlast ur fartyget. Skeppet lättade med nästan två decimeter.

1991 utbröt en koleraepidemi i Peru. Smittan kom förmodligen med ett fartyg som pumpat in förorenat barlastvatten i Bangladesh...

Barlast är den extra last som behövs för att tynga ner ett fartyg så att det ligger stabilt i vattnet. Under de stora segelfartygens dagar brukade den uppgå till en fjärdedel av skeppets tyngd. För ett fartyg som Kronan innebar det över femhundra ton. Oftast användes sten och grus. Det var viktigt att barlasten var flyttbar, eftersom mängden berodde på mycket last fartyget hade. Var lastrummen tomma behövdes mer, och när det var fullastat, måste delar av barlasten lämpas överbord. Allt för att uppnå stabilitet.

På 1800-talet började man använda vattentankar istället, som fylldes med vatten från havet. Besättningarna slapp därmed att kånka på stenar i hamnarna. Men det fortsatte inträffa olyckor.

I juni 1915 kapsejsade passagerarångaren Eastland i Chicagofloden, på grund av felaktigt hanterade barlasttankar. 844 människor omkom.

Ett annat exempel är det berömda fyrmastade barkskeppet Pamir som förliste i Nordatlanten i september 1957. Lastningen av spannmål i sista hamnen, Buenos Aires, hade skett slarvigt, och även barlasttankarna användes som lastutrymme. På sin seglats mot Hamburg överraskades Pamir av en orkan och fick slagsida och sjönk. 82 av de 86 ombord omkom. Hade barlasttankarna kunnat användas som de skulle, och alltså inte varit fulla av spannmål, hade det kunnat sluta annorlunda.

Barlastens egentliga mening och väsen glider undan. Den är flyktig till sin natur. 

Men det är inte bara oförsiktigt hanterad barlast som kan leda till död och katastrofer – även barlasten i sig. 1991 utbröt en koleraepidemi i Peru. Smittan kom förmodligen med ett fartyg som pumpat in förorenat barlastvatten i Bangladesh och pumpat ut det nära Perus kust. Kolerabakterier kontaminerade skaldjur, som i sin tur smittade människor. Epidemin spreds till andra länder i Latinamerika och skördade tolvtusen liv.

Det kan även uppstå problem när småfiskar och andra organismer följer med barlastvattnet. Ett exempel är vandrarmusslan, som via barlasttankar har spritt sig från Kaspiska havet till bland annat de stora sjöarna i nordöstra USA. Rovdjuren som vanligen livnär sig på de här musslorna i Europa och Ryssland, finns inte i Nordamerika i samma utsträckning, vilket gör att de sprider sig okontrollerat i sin nya miljö, och konkurrerar ut inhemska arter. De orsakar skador i miljardklassen varje år, till exempel genom att klogga igen dammluckor i vattenkraftverk.

Barlast är alltså något helt nödvändigt för ett fartygs stabilitet, och hanterad på fel sätt kan den vara livsfarlig. Trots detta är den en form av mellankategori på flera sätt.

När jag söker efter barlast i mina många böcker om fartyg och marinhistoria hittar jag mycket lite. I praktverket ”Nautiskt bildlexikon”, där varje liten fartygsdetalj gås igenom med största noggrannhet, hittar jag bara en hänvisning. Det syns några stenar i botten av ett skepp i en av fartygsskisserna. Bilden ger ingen som helst förståelse för barlastens stora betydelse, ingen som helst känsla för de hundratals ton stenar som det handlade om.

I det vardagliga talet är det också svårt att få grepp om barlasten. När den används metaforiskt är det oftast i negativa sammanhang, och på ett felaktigt sätt. Den används för att beskriva en belastning, motsvarande en kvarnsten runt halsen, ett besvärligt bagage eller komprometterande erfarenheter.

Barlastens egentliga mening och väsen glider undan. Den är flyktig till sin natur. På stenarnas tid var den en del av fartyget, men bara ibland. Den togs ombord och lastades av efter behov. När man började använda vatten, blev barlasten bokstavligen flyktig.

Barlasten kan berätta historier om hur människan har rört sig över jordklotet, men den kan också ge unika inblickar i en förfluten vardag.

Även inom arkeologin är barlasten en mellankategori. Eftersom den består av obearbetade massor, och inte artefakter, har den traditionellt hamnat utanför ämnesfältet.

Arkeologiprofessorn Mats Burström har dock upptäckt en fantastisk potential i de där stenmassorna som hämtats på en kontinent och tippats ut på en annan. Spår av mänsklig närvaro, kultur, teknik och historia. Hans bok ”Barlast” är full av fantastiska exempel.

Kring 1930 hittades ett märkligt föremål i sydvästra Australien: ett stenåldersredskap av flinta. Att det inte var tillverkat av den lokala ursprungsbefolkningen kunde konstateras efter geologisk undersökning. Slutsatsen blev att redskapet kommit dit som barlast – flinta hämtad från Themsens mynning, och dumpad när fartyget nådde Australien.

När Evert Taube i ”Balladen om Ernst Georg Johansson” sjunger att kajerna i Buenos Aires är lagda med sten från Bohuslän menar han att ilandburna barlaststenar från svenska fartyg tagits till vara som gatsten.

Barlasten kan berätta historier om hur människan har rört sig över jordklotet, men den kan också ge unika inblickar i en förfluten vardag.

Mats Burström berättar om tvåtusen år gamla tegelstenar som har hittats i Fort Vancouver i nordvästra USA. De har konstaterats komma från romerska byggnader i Storbritannien, och hamnat i USA som barlast. På en av bilderna i Burströms bok kan man se några avtryck av en kattass på en sådan tegelsten.

På en annan bild syns en oval och slät sten med ett elefanthuvud inristat. Den hittades av dykare 1992 i ett engelskt 1500-talsskepp som förlist utanför Bahamas. Huvudet har tydliga likheter med elefantmasker kända från Västafrika, och eftersom det sjunkna fartyget var ett slavskepp, är sannolikheten stor att bilden har ristats dit av en person som förts ut ur Afrika för att säljas som slav.

Omfånget är hisnande. På den ena bilden: berättelsen om en liten katt på ett romerskt tegelbruk vid vår tideräknings början. På den andra: ett meddelande från en kidnappad person, som tvingats ner i ett fartyg och hållen där under vidrigast tänkbara former under flera månader.

Från vardag till grymt lidande, verklig historia som binder samman länder och tider med varandra. Och allt detta i den ofta bortglömda mellankategori vi kallar barlast.

Tor Billgren, kulturjournalist

 

Litteratur

Mats Burström: Barlast – Massor med historia. Nordic Academic Press, 2017.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".