Ett avsnitt från Utrikeskrönikan
3:22 min
Tårtor och minnet av ett folkmord: Samuel Larsson i Kigali
Tor 17 maj kl 10:00
Utrikeskrönikan. Kigali. 17 Maj.

Kigali torsdag.

I Rwandas huvudstad är det omöjligt att inte på något sätt stöta på en referens eller något annat som påminner om landets grymma och välkända nutidshistoria. Även om nästan allt här i Rwanda nuförtiden handlar om att titta framåt, så går det inte dölja spåren och såren efter folkmordet som för bara 24 år sedan raderade ut nästan 20% av landets befolkning på bara några få månader. Ni vet den där varma sommaren 1994 när Sverige tog VM-brons i fotboll.

Forkmordet är en väldokumenterad historia, gestaltad genom en lång rad starka reportage, böcker och filmer. Vem har inte sett, läst eller åtminstone hört talas om, Hotell Rwanda eller Shooting dogs?

Men när jag promenerar upp och ner för de branta backarna här bland Kigalis alla kullar så är det en annan, på ytan lite lättsammare bok, som gör sig påmind och som utspelar sig precis här: Baking cakes in Kigali, eller Mrs Angels tårtbageri som den heter på svenska. Av Gaile Parkin. En ganska söt berättelse om Angel som driver ett litet tårtbageri i ett av Kigalis många flerfamiljshus. I en backe, såklart.

Boken lämnar nästan inte hyreshuset, utan berättelsen kretsar kring Angels tårtor, hennes kunder, och det persongalleri som rör sig i och omkring huset. Varje kapitel går ut på att Angel träffar en kund som har något att fira, lyssnar på dess historia för att ta reda på vad för tårta han eller hon behöver, och sen bakar den med stor omsorg.

Men det är på ytan. För självklart handlar även denna tunna feelgoodroman om folkmordet, eller åtminstone om såren efter folkmordet. Alla dessa tårtälskande kunder tecknar var och en på sitt eget vis en berättelse om Rwandas historia, och det är svindlande att alla dessa berättelser finns under samma tak. I ett hus som man vid en promenad här i stan inser att det finns många tusen av. Det är rimligt att anta att Rwanda bågnar under viktiga berättelser.

Här - i boken alltså - möter vi portvakten Modeste som överger sin ena flickvän för att gifta sig med sin andra, den fattiga Leocadie som äger en liten kiosk tvärs över gatan. Modeste förlorade hela sin familj i folkmordeet. Leocadies mamma sitter i fängelse för att ha deltagit i mördandet. Men här finns också den kärlekskranke taximannen, de godhjärtade västerländska volontärerna, den före detta barnsoldaten, den japanske gästprofessorn, och så vidare. Det är som att huset och alla berättelser representerar olika delar av Rwanda efter kriget. Över varje persons historia, varje tårta och den fest den är ämnad till, hänger en mörk skugga från förr - men också ett hopp om en ljusare framtid.

Det finns egentligen bara en karaktär jag saknar: korrespondenten. Ett gäng som på så många sätt påverkat hur berättelsen om Rwanda ser ut. Och man undrar ju, om jag själv bott i det där huset, hur skulle min tårt-berättelse se ut - och hur skulle jag rapportera hem om allt det mörka och allt det ljusa alla de andras berättelser?

Undrar,

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".