Människans outhärdliga och outgrundliga tillvaro

10 min

Människans tillstånd pendlar mellan det som inte går att förstå och det som inte går att acceptera. Michael Azar spårar ödets, slumpens och rättvisans rörelser, från antiken till Philip Roth.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

(Spoilervarning för Philip Roths bok "Nemesis")

Det finns en lång tanketradition som hävdar att det rättfärdiga livet utgör ett säkert värn mot ödets nyckfulla kast. När till exempel den svårt plågade Job beklagar sig över sin olycksaliga lott, svarar hans vänner att han måste ha gjort något som dragit på sig Guds vrede. ”Tänk efter!”, säger de. ”När gick en oskyldig under, var gick en rättrådig förlorad? … De som plöjer ondska och sår ofärd, de får skörda det.”

Liknande resonemang finner vi hos Platon. I ”Sokrates försvarstal” låter han sin mästare förklara  att det ”inte finns något ont för en god människa, varken i livet eller i döden”. Mot sina belackare hänvisar Sokrates till en högre gudomlig rättvisa som inte bara försäkrar att dygden får sin lön, utan också att lasten får sitt straff. Några år hundra år senare uttrycker den stoiske kejsaren, Marcus Aurelius, samma känsla av upphöjdhet inför Fortunas nycker. Den rättfärdiga människan kan vara lugn, ty ”ödet tar inte hans liv ofullbordat”.

Grundtanken är att världen inte är styrd av slumpen, utan underkastad en evig moralisk ordning som garanterar att det finns en mening med, och en rättvisa i, allt som sker. Den som lyder moralens bud kan räkna med gudarnas omsorg. Den som bryter mot dem slår istället upp olyckans alla portar. I en sådan ändamålsenlig världsordning har människan i slutänden alltid sig själv att skylla för de olyckor som hon hemsöks av.

När gick en oskyldig under, var gick en rättrådig förlorad?

Jag tänker på denna livsåskådning när jag läser ett reportage från den lilla ö-nationen Östtimor där en viss folktro sägs göra gällande att landets krokodiler bara angriper ”onda människor”. Förvåningen bland de troende är därför alltid lika stor när någon krokodil råkar slå sina käftar runt ett till synes oskyldigt barn. Ändå tar många gärna krokodilerna, betraktade som heliga förfäder, i försvar. ”Tänk efter!”, säger de. ”När gick en oskyldig under? Var går en rättrådig förlorad!?”

I en sådan föreställningsvärld spelar det egentligen ingen roll hur mycket meningslöst lidande man än försöker påvisa, i form av till exempel svältkatastrofer, massakrer, barn som slukas av vilda djur eller drabbas av ebola. Svaret blir ändå att det som på ytan framstår som ohyggligt och orättvist ytterst bara är ett uttryck för en Högre Mening.

Under det skenbart ”outhärdliga” verkar gudomens mer eller mindre ”outgrundliga” vilja.

Mot denna tradition reser sig en helt annan verklighetsuppfattning som vi skulle kunna kalla för den tragiska livskonceptionen. I sin mest renodlade form ifrågasätter den alla former av gudomlig providens. Här är det tvärtom alltid fullt möjligt att de mest oskyldiga drabbas av de mest horribla av fasor, samtidigt som tyranner och seriemördare helt visst kan klara sig undan alla slags efterräkningar.

Det är hos Aristoteles som begreppet tragedi får sin första mer systematiska behandling. I dramatikens värld kännetecknas tragedin av att den efterbildar händelser som väcker medlidande och fruktan. Medlidande – eftersom händelsen drabbar personer som, enligt Aristoteles, ”oförtjänt råkat i olycka”. Fruktan – eftersom de drabbades öde likaväl kunde ha varit vårt eget. Aristoteles exemplifierar gärna med Sofokles dramer, dessa svåröverträffade studier över det fåfänga i människornas strävan. Nej, säger den grekiske tragöden, vi kan aldrig helt förstå de krafter som danar oss i det fördolda. Och åter nej, människan förmår aldrig överbrygga glappet mellan sina avsikter och resultatet av sina handlingar. I tragedin spelar det föga roll hur rent mjöl du har i påsen. Ibland kan det tvärtom vara just din renhet som leder dig mot undergången. Eftersom världen varken är god, rättvis eller förnuftig finns det inget sätt för människan att en gång för alla ta sitt öde i egna händer.

Men denna tragiska livsuppfattning rymmer samtidigt en besvärande oklarhet. För vad betyder det egentligen att olyckan drabbar någon ”oförtjänt”? Ta bara Sofokles mest berömda drama, ”Kung Oidipus”, där en mycket svårgripbar dimension kastar nytt ljus över frågan – det omedvetna. Dramats kärna ligger ju i att Oidipus trots allt bryter mot flera heliga lagar – först dödar han sin far, sedan äktar han sin mor – om än hela tiden utan att förstå att det är just detta han gör. I det ögonblick som siaren Teiresias slutligen låter kungen veta att ”den mördare du söker är du själv”, uppdagas just den sanning som på samma gång placerar Oidipus i det ”outhärdliga” och bekräftar den moraliska lagens ”outgrundliga” räckvidd.

[Freud] kunde aldrig helt övervinna sin misstanke att även förnuftstron vilade på ett fromt önsketänkande 

Det är inte undra på att berättelsen kommit att inspirera det omedvetnas mest ihärdiga utforskare, Sigmund Freud. Historien om den arme svullfotens omedvetna brott griper enligt Freud tag i oss just eftersom Oidipus ”öde skulle kunna ha varit vårt eget, ty oraklet har också före vår födelse lagt samma förbannelse på oss som på honom”. Enligt Freud blottar nämligen Sofokles saga hur det omedvetna driftslivet verkar som en utslagsgivande makt i allas våra öden. Så tänk efter en gång till! När gick egentligen en oskyldig under och var gick en rättrådig förlorad?

Det säregna med Freud är att han å ena sidan betraktar ”Gud” som en förtvivlad eufemism för den blinda slumpen, ett fantasmatiskt skydd som människan i sin hjälplöshet reser mot det övermäktiga ödet. Å andra sidan förstår han att det inte bara är religionen som i det outgrundligas namn håller den outhärdliga vanmakten på avstånd. Livet som sådant, säger Freud, rymmer helt enkelt alltför många smärtor och olösliga uppgifter för att uthärdas utan lindrande illusioner. Få av förnuftets förespråkare har visat sig lika tvivlande som Freud inför förnuftets faktiska möjligheter. Han kunde aldrig helt övervinna sin misstanke att även förnuftstron vilade på ett fromt önsketänkande – drömmen att vetenskapen och förnuftet en dag skulle kunna betvinga det outgrundliga, avskaffa det gudomliga och slutgiltigt inrätta människans totala herravälde över ödet.

När allt kommer omkring menade ju Freud att det mänskliga jaget inte ens var herre i sitt eget hus.

Likt Sofokles placerar Philip Roth oss vid den mänskliga tillvarons lika outhärdliga som outgrundliga bråddjup.

I den postfreudianska eran får ödets tragiska spel andra gestaltningar än i de klassiska tragedierna. I den amerikanske författaren Philip Roths roman, ”Nemesis”, möter vi en lågmäld skildring av det sätt på vilket slumpen och döden förenar sig för att krossa den förträfflige fritidsledaren Bucky Cantor. Berättelsen börjar med att stadens judiska skolbarn börjar falla offer, en efter en, för ett våldsamt polioutbrott sommaren 1944. Den oförvitlige Bucky låter sig varken lamslås eller dras med i den allmänna hysterin. Istället kämpar han med alla sina krafter för att låta förnuftet råda och hålla hoppet levande. Det är en bitter kamp mot en övermäktig fiende – och snart väntar också det brutala omslaget från mod till förtvivlan, från hopp till nederlag och från liv till död. Det visar sig nämligen att Bucky själv – helt symptomfri och därigenom, naturligtvis, helt omedvetet – råkat bära smittan vidare i sin egen kropp. Den fiende han bekämpat visar sig nu vara han själv.

Likt Sofokles placerar Philip Roth oss vid den mänskliga tillvarons lika outhärdliga som outgrundliga bråddjup. Och likt Oidipus tvingas Bucky rasa mot sitt oblida öde när allt fler barn i hans närhet drabbas av förlamning och plågsam död. Det är den moderna tragedin i ett nötskal: i en värld utan gudomlig nåd måste Bucky tillbringa sina dagar med att hudflänga sig själv för ett brott som endast han själv kan avgöra om han begått.

Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria

 

Litteratur

Philip Roth: Nemesis (Random House, 2011 [2010]); svensk översättning: Nancy Westman, Albert Bonniers förlag, 2015.

”Krokodilerna i Östtimor skördar dödsoffer – men får inte dödas." Henrik Brandão Jönsson, Dagens nyheter, 21/4-2018

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista