Den tysta revolutionen på Irland: Ekots Palmira Koukkari Mbenga: Stockholm.

3:19 min

Utrikeskrönikan 5 juni 2018. Stockholm.

Stockholm, tisdag

I en vägkorsning i Irlands huvudstad Dublin står Brenda med en stor rosa skylt med texten YES. Den är formad som en pratbubbla och nästan dubbelt så bred som hon själv. Brenda är i 60-årsåldern, har vitt hår och jag träffade henne inför folkomröstningen om abort för en dryg vecka sedan, då hon kampanjade för att riva upp förbudet mot abort i konstitutionen.

Jag åkte till Irland med unga väljarna i fokus, eftersom jag bevakar unga frågor, och tänkte att det här nog var ganska mycket en generationsfråga. En yngre, mer liberal generation medan de en äldre nog var mer konservativa och  religiösa och därför mer benägna att rösta nej till att tillåta abort. Det visade sig vara en sanning med modifikation. Nu vet vi att totalt 66 % av irländarna röstade för att riva upp abortförbudet och den enda åldersgruppen som verkar ha röstat emot är de över 65 år.

Irlands premiärminister har kallat jordskredssegern för "en tyst revolution". I sociala och traditionella medier har kvinnor i alla åldrar delat med sig av sina innersta och mest privata hemligheter, om att i smyg skrapa ihop pengar och ta flyget eller båten över till England för att avsluta en oönskad graviditet. Unga tjejer som inte varit redo att skaffa barn än, kvinnor i skadliga relationer, mammor som redan hade barn och inte ville ha fler. Fyllda av skam, rädsla och ilska har de gjort de här resorna, ensamma. Tills nu, då historierna bokstavligen ha flödat ut på ett sätt som hade varit otänkbart för några år sedan. Bedömare menar att de här historierna har varit viktiga för ja-sidans storseger.

Jag minns också särskilt en tweet från en kvinna, som delade en bild på sig och sin mamma. Båda i blont hår och med uppenbart lika drag. Bildtexten löd: "Det här är min mamma. Det tog oss 38 år att hitta varandra. Sista gången hon såg mig, var när hon sprang efter en bil medan nunnorna körde iväg med mig. Vi röstade ja, tillsammans för förändring". Många kvinnor som har fått barn utanför äktenskapet på Irland har genom åren tvingats ge upp barnet för adoption och tusentals så kallade "fallna kvinnor" spärrades in på de så kallade Magdalenahemmen, som drevs av katolska kyrkan. En påminnelse om att alla som växt upp under en tid då kyrkan varit stark på Irland inte nödvändigtvis sympatiserar med den.

Jag åkte till Irland med en generationsklyfta i tankarna och fann istället generationer som byggt broar, både på ja- och nej-sidan. Perfekt illustrerat av Brenda, den vithåriga kvinnan med den stora JA-skylten. När jag frågade henne varför hon kampanjade, svarade hon: "Jag har redan levt mitt liv. Det här gör jag för mina systrar och dötter, alla flickor och kvinnor i kommande generationer".

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista