Utan hantverk är vi inte hela

9:23 min

Handarbete är på modet och presenteras som mindfulness för en stressad samtidssjäl. Men det finns en djupare aspekt av hantverk som handlar om vad det innebär att vara människa, säger Boel Gerell.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En kall vind drar över ryggen och det börjar snart skymma. I ena handen håller jag tändstickan, i den andra asken med plånet. Repar en gång och ser lågan födas och dö nästan genast igen. Fumlar fram en ny sticka och repar på nytt, med käkarna sammanbitna nu. Det ska gå. Det är ingen konst att tända en eld. Människor i alla tider har gjort det, under mycket svårare omständigheter än så här.

­–Mamma, tänd nu då!

Bakom mig trängs barnen med grillpinnar i händerna och nyss har jag hållit en liten föreläsning för dem, om hur människor som inte hade tändstickor förr klarade sig ändå. Med fnöske och elddon och till och med ett stycke flinta. Doften av bränt i luften när man slår två stenar samman, antydan till en gnista.

Och nu sitter jag alltså här med tändstickor, tidningspapper, späntved och tändvätska till hands och ändå vill det sig inte riktigt. Vad gör jag för fel? Jag har ingen aning. Tänker att vi skulle ha stekt korven hemma på spisen i stället. Kanske kört in om butiken och köpt med en burk färdig potatissallad.

Men om inte.

Om strömmen till spisen stängts av. Om ljuset gått i butiken och kyldisken slocknat. Hur klarar jag mig då? Vilken nytta har jag då av min kunskap om världen?

hantverk fast i en vidare mening också kunnande, visdom och handlag

Tänker jag rätt efter är hela min tillvaro baserad på ting och tjänster som jag ser som självklara, utan att ha en aning om hur de fungerar. Kan jag ens stöpa ett stearinljus? Kan jag snickra en stol eller väva ett tyg? Kan jag dreja och bränna en kruka och vet jag var jag ska gräva efter vatten? Nej, väldigt lite av det där kan jag och den kunskap jag trots allt har – om ord och skrivande och kultur – ter sig i sammanhanget som mer eller mindre värdelös när det kommer till reell överlevnad.

I boken vars fornengelskt stavade titel är ”Cræft” som i hantverk fast i en vidare mening också kunnande, visdom och handlag reflekterar den brittiske arkeologen och medeltidsforskaren Alexander Langlands över vad som gått förlorat i vår moderna tid. Metodiskt tar han sig för att återerövra kunskapen genom egna försök och tillkortakommanden. Misslyckanden som han tar med fattning för att försöka igen och utifrån befintliga material i naturen skapa alltifrån bikupor, häckar för att inhägna djur, krukor och halmtak.

På köpet lär han sig inte bara hur han får arbetet gjort utan hur han får det gjort bra och hållbart. För att göra en bikupa som håller länge behövs gräs som fått växa ett tag och fått den rätta stadgan i stråna. Och för den som har det riktiga handlaget går det faktiskt att spinna ull enbart med hjälp av en stor sked av trä.

Projekten han tar sig an tillåts ta tid och det som för inte så länge sedan var en nödvändighet är i dag en lyx. Att göra sig omsorgen om att föda upp får, klippa deras ull, karda och spinna och sticka en tröja när det går att köpa en likvärdig produkt för bråkdelen av insatsen i närmaste galleria. Att kunna stoltsera med hantverk och naturmaterial är en överklassmarkör om någon i ett samhälle där tid, inte resurser, fortfarande ses som den största bristvaran.

Tid som kan köpas, för den som har ekonomiska förutsättningar att betala för någon annans arbete. För fortfarande finns några kvar som kan konsterna från förr. I boken ”Verkstäder” av Cilla Ramnek får vi exempelvis träffa Erica Larsson som är fjärde generationen korgmakare i en liten källarlokal i Gamla stan i Stockholm. Passionerat berättar hon om tryggheten i att hantera redskap som hon vet varit i händerna på tidigare generationer sedan 1900-talets början. Även Ramnek grips av stunden och blir lyrisk.

”Det är som balsam för en stressad själ att befinna sig i dessa verkstäder” skriver hon. ”Att på något sätt återbördas till väsentligheter och bekräftas i ambitionen att låta sig styras inifrån”.

Hantverk som mindfulness alltså, inte ett arbete för arbetets skull utan som terapi och förädling av den egna personligheten. En suggestivt ljussatt verkstad som ett nostalgiskt titthål i tiden och en utställning på Skansen. Man kan undra vad Ericas farfarsfar Knut Wilhelm Larsson hade tyckt om den romantiseringen när han först installerade sig i den trånga källarlokalen 1903.

 Snart nog allt som familjen behövde producerade de själva

Och jag tänker på min egen morfar och hur fort allting gått. Min morfar föddes år 1900 jämnt och växte upp på ett litet småbruk i utkanten av den skånska byn Stiby, nu Gärsnäs. I papperna han lämnade efter sig finns en berättelse skriven av hans fyra år äldre bror Sigurd inför dennes 67-årsdag, där han häpnade över utvecklingen han fått vara med om.

”Nu är det väl så” skriver han:


... att alla äldre tycker att förändringarna varit stora under deras levnad, och så tycker också jag när jag blickar tillbaka på nära sju decennier. Men rent objektivt sett är det väl ändå riktigt, att förändringarna i varje fall i tekniskt och ekonomiskt hänseende varit större under de senaste femtio åren än under någon annan motsvarande period tidigare. Mycket av det som människor tidigare under långa tider drömt om och fantiserat om har under dessa årtionden flyttats in i verklighetens värld, och mycket av detta har grundligt omgestaltat livet för ett mycket stort antal människor.


Året är 1963 och femtio år har gått sedan den första T-forden monterades efter löpande-bandet-principen i Highland Park, Michigan. Om ytterligare sex år ska farkosten Örnen landa på månen och Sigurd tycker sig redan ha upplevt oerhört mycket. Inför pensionen tar han sig tid att blicka bakåt och beskriver inlevelsefullt sin och morfars barndom i den kringbyggda gården på slätten. Snart nog allt som familjen behövde producerade de själva, annat bytte de sig till. För att värma upp huset användes torv som de mot en avgift bröt i en mosse vid Sankt Olof. Detaljerat beskriver Sigurd hur torvkokorna skärs i fyrkanter och läggs att torka i omgångar i solen för att så småningom forslas hem till gården med häst och vagn. Som barn får han och morfar sitta ovanpå lasset under hemfärden.

Nu är deras händer sedan länge stilla

Hundra år sedan, en evighet eller ett ögonblick. Avståndet till morfars tidiga 1900-tal tycks verkligen som till månen och tillbaka och ändå minns jag ju honom så väl. Minns det trygga lugnet i hans händer när han arbetade. Var sak på sin plats, en sak i taget och en självklar kunskap om funktionen av varje redskap, nödvändigheten i varje handgrepp. Precis som mormor i blixtrande snabba rörelser hanterade vävstolen en trappa upp eller repade upp garnet i en uttjänt kofta och snodde nystan, för att sticka något nytt.

Nu är deras händer sedan länge stilla. Kunskapen till stor del förlorad, tilliten till den egna förmågan reducerad till fumlande fingrar vid en grillplats. Och jag borde verkligen lära mig det där, att tända en eld utomhus. Inte som ”balsam för själen” utan för att det är något man bör kunna, som människa.

Boel Gerell, författare

 

Litteratur

Alexander Langlands: Cræft, An Inquiry into the Origins and True Meaning of Traditional Crafts, W.W Norton & Company, 2017.

Cilla Ramnek, Verkstäder, Natur & Kultur, 2018.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista