En familj som utvisas på flygplatsen i Istanbul: Filip Kotsambouikidis, Istanbul.

2:52 min

Utrikeskrönikan 26 juli 2018.

På Ataturk-flygplatsen i Istanbul sitter en förtvivlad familj från Pakistan. Dom har precis landat med ett plan från Lahore, och vill söka asyl.
Men den turkiska gränspolisen vill inte släppa in dom, så nu sitter dom här på rad längs med väggen i migrationspolisens väntrum. Mitt emot sitter en tjänsteman och stirrar in i sin dator medan han äter nudlar direkt ur paketet.

Dom är sex stycken. Pappan i familjen sitter och stirrar rakt fram. Mamman håller om den yngsta dottern och gråter tyst. Den äldste sonen, som är i 20-årsåldern, han vägrar sitta, å vankar oroligt fram och tillbaka.

Det går nån timme, sen kommer en kvinnlig polis kommer in i rummet. "Nu ska ni åka härifrån, nästa plan till Lahore! Och ställ inte till med nåt problem!".

Familjen, som alltså precis kom från Lahore, tittar förvirrad på varandra. Pappan svarar, nejnej, vi kan inte åka tillbaka. Vi vill söka asyl, vi har rätt att söka asyl. Pappan vägrar resa sig trots uppmaningar från den kvinnliga polisen. Hon försvinner ut ur rummet, tillbaka kommer en manlig polis, han är lite bättre på engelska och säger att "om ni inte lämnar frivilligt kommer vi skicka tillbaka er ändå, men då blir det i handbojor".

I efterhand frågar jag en kollega med bra koll på såna här fall: har Turkiet verkligen rätt att göra såhär, alltså bryter det inte mot rätten till en asylprövning att skicka tillbaka någon med vändande plan som säger att man vill söka asyl? Turkiet har ju skrivit under Genèvekonventionen, alltså FN:s flyktingkonvention.

Men Turkiet har geografiska undantag i Genevekonventionen, man ger alltså inte alla möjlighet att ens försöka ansöka om flyktingstatus. Dessutom respekterar landet i praktiken inte principen att man inte får skicka tillbaka en person till en plats där dennes liv hotas på grund av exempelvis religion, sexuell läggning, eller politisk åskådning.

Dom osäkra eller som i det här fallet obefintliga asylförfarandena har Turkiet fått kritik för, bland annat av Eu-kommissionen. Men det hjälper ju inte den här familjen, som är helt i händerna på dom turkiska poliserna.

Jag vet förstår inte om den pakistanska familjen hade några asylskäl. Men jag vet, för jag såg det, att dom inte ens fick chansen att presentera sina argument.

I väntrummet börjar familjen bli desperat. Pappan reser sig upp och lägger en hand på polisens arm och försöker förklarar att han inte alls är här för att ställa till problem, han är här för att sonen är hotad, "dom kom för att döda honom", säger han. Men polisen föser bort mannens hand, och rör inte en min. "Next flight - home", säger han.

Hur det gick för familjen vet jag inte, för där någonstans lämnar jag rummet. Men förmodligen blev det nästa plan hem till Lahore - med eller utan handbojor.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".