Den mörka sidan av lagom

9:49 min

Ordet "lagom" beskrivs ibland som någon oöversättbart svenskt. En sorts nationalklenod. Men det är en myt. Och det finns flera skäl att ifrågasätta lagomideologin, säger latinforskaren Anna Blennow.‎

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

År 1748 utkom den franske filosofen Montesquieus verk ”De l’Esprit des Lois” (Om lagarnas anda). Där presenterade han den klimatlära som skulle få stort inflytande under mer än ett sekel framöver. Montesquieu menade att klimatet påverkade såväl individer som hela samhällen. I varmare länder med behaglig temperatur och fruktbar natur blev befolkningen mindre benägen till hårt arbete, men mera förfinad beträffande sinnesförnimmelser. I nordligare områden bidrog det bistra klimatet till djärvhet och uthållighet, men minskade estetiska och empatiska färdigheter. Nordligt förnuft och sydlig känsla. Men plötsliga klimatförändringar kunde kasta om begreppen. Den som reste till ett annat land förändrades nämligen snart till sin karaktär på grund av det nya klimatet.

Vilket klimat var då generellt det bästa? Föga förvånande menade Montesquieu att Frankrike, hans eget hemland, var den mest idealiska platsen av alla. Där var det varken farligt varmt eller plågsamt kallt: det var lagom. Och lagom är ju som bekant bäst.

Landet lagom skall med lag byggas. 

Tanken om en idealiskt balanserad mittpunkt mellan extrema positioner var inte ny. Hos den romerske poeten Horatius kallas den för aurea mediocritas, den gyllene medelvägen. I en dikt till vännen Licinius illustrerar han begreppet så här:

 

Livets kurs, Licinius, är den rätta

om du inte ständigt styr ut på havet

eller, rädd för stormarna, seglar nära farliga stränder.

Vindens kast är värst för den största furan.

Mera våldsamt faller de torn som strävar

högt mot himlens höjd, och till bergens toppar

söker sig blixten.

(Ode II.10)

 

Naturens våldsamma krafter blir i romersk poesi ofta symbol för människans problematiska tillvaro. Ett stormande hav kan stå för såväl inre strid som samhällelig konflikt. Den som då seglar rakt ut på djupet är dumdristig. Men att fegt styra för nära stranden är inte heller utan faror. Samhällsskeppet kan stranda på en förrädisk sandbank, och den personliga lilla roddbåten kan krossas mot tillkortakommandets klippor.

I dikten speglas vikten av ta sig i akt för det som under antiken kallades hybris, ett tillstånd av övermod gentemot gudarna. Den som byggde torn av självbelåtenhet och skyhög arrogans straffades hårt från högre ort genom stormvindar och blixtnedslag. Men hybrisförbudet rådde också på mellanmänsklig nivå, som en generell överenskommelse om en gemensam rättsuppfattning. Motsatsen till hybris var sophrosýne, som stod för måttfullhet och självkontroll.

Om hybris reglerade det hotande övermåttet, handlade den gyllene medelvägen istället om att hitta balansen mellan överdrift och underdrift, mellan övermod och blygsamhet, mellan gapskratt och avgrundsdjup sorg. En livsstil präglad av det som är lagom, som vi också finner i den epikureiska filosofin, där den högsta formen av lycka inte är virvlande eufori, utan lugnet som vilar i frånvaron av smärta och bristen på förtärande begär.

Tänk om lagom inte är trivsamt och ombonat, utan bakbundet av sociala normer och oskrivna lagar

”Lagom är bäst” fanns alltså, i vanlig ordning, redan hos de gamla grekerna. Ändå är det ett begrepp som i vår tid kommit att bli synonymt med Sverige. En livsstilsartikel i The Telegraph förutspådde att det svenska lagom skulle bli sista skriket till och med för britterna, som traditionellt dragits till det mer excentriska snarare än det utslätade och välanpassade. Artikeln hyllar det balanserade, det harmoniska och enkla hos det som är lagom. Den svenska folkhemstanken, där alla ska ha rätt till vackra vardagsvaror, semester och fikaraster, och där ingen ska ta för sig på någon annans bekostnad, kopplas till den etymologiska förklaring av lagom som ofta presenteras som ”laget om”, i en tänkt fornnordisk scen där mjödbägaren eller grötskeden går runt bordet. Men som lingvisten Mikael Parkvall har visat i boken ”Lagom finns bara i Sverige – och andra myter om språk” är ordet lagom faktiskt belagt först från 1600-talet. Och det är lagen, inte laget, som ligger bakom. Lagom betyder alltså någonting som sker lagenligt.

Detta påpekar även Göran Everdahl i ”Boken om lagom” från 2018, där han också driver idén om att Sverige är den plats som är mest lagom av alla. Lagom är bäst, och hemma är bäst – helt i Montesquieus anda. Och Sverige framställs som såväl klassiskt folkhemskt som alldeles lagom mysigt. Varken lysrör eller kolmörker. Mellanmjölk, mellanöl och Lätt och Lagom. Det måste väl vara den bästa av världar?

Lagom kan tyckas så självklart och så naturligt. Inte för mycket och inte för lite. Men har inte lagom också en mörkare avigsida? För ordet handlade ju inte om det där mysigt solidariska eller om att dela lika, utan om det som är lagenligt. Lagens långa arm sträcker sig ända in i folkhemsstugorna. Landet lagom skall med lag byggas. I Svenska Akademiens ordbok förklaras lagom som det som har ”lämplig omfattning”, inträffar vid en ”lämplig tidpunkt”, eller ”är som sig bör”. Men vem råder över vad som är lämpligt? Bestämmer vi egentligen själva över vad som är lagom? Tänk om det visar sig att det i själva verket är Socialstyrelsen, eller till och med Jantelagen som slår fast vad som är lagom! Tänk om lagom inte är trivsamt och ombonat, utan bakbundet av sociala normer och oskrivna lagar: ängsligheten i det stilrena och avskalade, fruktan för att uppslukas av alltför storblommiga tapeter, eller att inte vara lagom rund till baddräktssäsongen. Tro inte att du är något, men akta dig också för att inte vara någon. Är lagom att vara nöjd, eller att nöja sig? Att vara i balans, eller att böja sig?

Men lagom har också en trösterik aspekt. Långt från alla maktstrukturer kan det ju också vara det individanpassade, det småskaligt hänsynsfulla människor emellan. Blir det lagom för dig om vi ses klockan två (även om jag hellre vill ses klockan tre)? Det vilar något civilisationshistoriskt över lagom, både dess mörka maktstrukturer och dess mera jämngrå betryggande genomsnittlighet. Oavsett innebörd förblir lagom ett väldigt mänskligt mått.

ur miljösynpunkt är lagom långtifrån bäst. Vår bekväma välfärdshybris straffas omgående av gudarna med extremväder och klimatförändringar.

Sverige, Sverige, är du verkligen landet lagom? Och går det att pressa in allt från mode till mysbelysning i denna svenska framgångssaga? Till och med Göran Everdahl får till slut göra avsteg från sin lagomlära och medge att svenskarnas frossande i semlor och fredagsmysets ymnighetshorn av snacks inte alls är särskilt lagom. Och tänk om lagom i själva verket är det handfallet ofullkomnade, varken tillräckligt mycket eller tillräckligt lite? I kapitlet ”Lagom miljö” propagerar Everdahl för en måttfull lösning med lagom sopsortering. Men ur miljösynpunkt är lagom långtifrån bäst. Vår bekväma välfärdshybris straffas omgående av gudarna med extremväder och klimatförändringar. Hur ska det då gå med det mest lagom av alla samtalsämnen, det svenska vädret? Och vad får det för effekt på vår nationella måttfullhet enligt Montesquieus klimatlära? Om inte ett lagom tempererat klimat håller oss kvar mitt på den gyllene medelvägen, kommer kanske också vårt sinne för lagom snart att vara ett minne blott.

Anna Blennow, latinforskare och skribent


Litteratur

Göran Everdahl, Boken om lagom. Norstedts 2018.

Mikael Parkvall, Lagom finns bara i Sverige – och andra myter om språk. 2009.

Horatius, Plocka din dag. Oden i urval och översättning av Gunnar Harding och Tore Janson. W&W 2017.

The Telegraph 16/1 2017: Goodbye Hygge, hello Lagom: the secret of Swedish contentment.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista