0-1 till skärmtid. Konstens förlorade slag: Naila Saleem, Stockholm.

3:14 min
Utrikeskrönikan 27 augusti 2018. Stockholm.

Stockholm, måndag.

Visst fylls kalendern oroväckande snabbt så här efter semenstern? För att hålla stressen stången tänker jag på sommarens tågluff med familjen genom Europa. Den var fin men en händelse gnager lite.

Vi är i Wien. Besöket på stadens militärhistoriska museum är avklarat. Nu är det dags för konst säger jag, som tycker att de senaste timmarnas fokus på Habsburska rikets fall och de stora världskrigen behöver vägas upp med de sköna konsterna. På konstmuseet Albertina visas en fin utställning: Monet till Picasso.

Barnen, särskilt elva-åringen, har genom åren sett en del konst men inte en samlingsutställning där Europas största mästare hänger på rad. Perfekt tänker jag som har ett ständigt dåligt samvete över att jag inte hinner ge mina barn tillräckligt mycket av den kulturhistoria som utgör kärnan i den västerländska kulturskatten. Ni vet den som likt idén om välfärdsstaten inte bara format oss som medborgare utan även fungerar som ett sammanhållande kit. Och som så här i valtider ibland kan bli en viktig kompontent när samhällets värderingar diskuteras.

I salarna hänger så Monets näckrosor, tavlor av Degas, Cézanne, Toulouse-Lautrec och Gauguin. De ryska avantgardisterna och så flera målningar av Picasso. Elva-åringen är mycket svårflörtad. Endast någon enstaka landskapsmålning av klassiskt snitt faller honom i smaken. Däremot blir han gladare när han inser att man kan intallera en app, hålla telefonen mot en tavla och se hur målningen dekonstrueras.

Dagen därpå går vi till konstmuseet Leopold för där finns fina samlingar av de österriska konstnärerna Gustav Klimt och Egon Shiele. Elva-åringen kan hålla med om att några av Klimts verk är riktigt fina men när vi kommer till Shieles tavlor som föreställer onanerande kvinnor - ja då är tålamodet med den här konstlektionen slut. Jag försvarar konstnären, argumenterar för att han på ett unikt sätt förmedlar kvinnors behov. Drar paralleller till me too och kvinnans rätt till sin egen kropp, ett ämne som barnet är väl förtrogen med och bejakar. Det hjälper inte. Han skyndar iväg för i byggnaden mitt emot hålls ett gaming event och där stannar han de kommande fyra fem timmarna.

Jag inser att jag gick för hårt fram i min iver att göra det som min mamma gjorde. Hon introcerade mig för god litteratur, tog med mig på konsthallar och teatrar. Jag lärde mig att det finns en gemensam kultur som speglar samhällets utveckling och förändrade värderingar. Jag vill ju göra samma goda föräldragärning. Ge dåtiden för att rusta ungarna för framtiden. Men får inse att jag där i Wien konkurrerades ut av appar, spel och skärmar. Nu funderar jag på nästa drag. Om någon har en bra idé så är ni varmt välkomna att höra av er!