En liten verklighet att vila i: Ekots Palmira Koukkari Mbenga, Stockholm.

3:00 min
Utrikeskrönikan 29 augusti 2018. Stockholm.

Stockholm, onsdag…

…och jag sitter här och funderar över verkligheter. Sommaren är över och jag är tillbaka vid mitt skrivbord i Radiohuset i Stockholm. Det känns lite ovant att vara tillbaka, både efter semestern och efter en kortare utflykt till Kulturhuset i Stockholm, där jag under sommaren sänt radio inför publik.

Första var under Stockholm Pride, då huset förvandlades till Europride house. Överallt pågick seminarier och föreställningar med utgångspunkt i hbtq-personers verklighet och flera program från Sveriges Radio sände med samma tema. Känslan var lite grann som att gå runt i en stor trädkoja där alla var familj. Som ett Disneyland, fast här var på riktigt och världen utanför som var det som var på låtsas. I ett av programmen, som handlade om hbtq och litteratur, säger en av författarna att hon har märkt att resten av världen – de som inte är hbtq – inte har någon aning om hur hennes verklighet ser ut. Hon hade flera gånger hört personer säga att en roman är orealistisk för att det fanns fler än en karaktär som var hbtq. Som om de inte vet att många som är hbtq umgås med andra som också är det. Att det är en verklighet som är högst realistisk.

Under Pride såg jag också ett performance av artisten Alok Vaid-Menon, en icke-vit, icke-binär, transperson från New York. I en av många lysande passager pratar Alok om att hen ska starta en frivilligorganisation för att hjälpa alla utsatta vita kvinnor, men att det är lite svårt, då hen inte vet hur de här personerna lever eller vad de gör, då hen varken känner eller bor i närheten av några vita. "Men det är lugnt, vi har tagit in en vit praktikant", säger Alok och sarkasmen är drypande.

En annan vecka är jag med i ett annat samtal på Kulturhuset, tillsammans med flera av mina kollegor. Som så många gånger tidigare ställer mitt namn till det. Uttalet blir fel och jag ombeds till slut att säga det själv, så att det blir rätt. Det är inte första gången det händer och förmodligen inte den sista, trots att jag jobbat på radion i fem år nu.

Efter samtalet, när jag håller på att zickzacka mig genom folkmassan på väg till nästa programpunkt, får jag ögonkontakt med en av säkerhetsvakterna på Kulturhuset. Hon ler och hälsar och frågar mig hur det är att jobba som utrikeskorrespondent. Så frågar hon var jag har ursprung någonstans, med tanke på mitt efternamn. Hon är själv afrosvensk och frågar om jag är släkt med några andra Mbengas som hon känner. Vi är två av få icke-vita personer i rummet just då. Sedan ger vi varandra komplimanger för vårt hår, hon mina flätor och jag för hennes, innan jag måste skynda vidare.

Där och då, i samtalet med säkerhetsvakten, bildades en liten verkligen som jag för en minut kunde känna igen mig och vila i.