I varuhusets tystnad kan ingen höra dig skrika: Jesper Lindau, Moskva.

3:14 min
Utrikeskrönikan 11 september 2018. Moskva.

Moskva Tisdag

Och något om de där höga skriken vi aldrig får höra inne på ett varuhus.

Vi vankar runt där i sval muzak-musik bland toppar, skor, parfymflaskor och exklusiv pasta, ett hundratal ryska medelklass-konsumenter och jag.

Det är som en kashmir-mjuk isolerande plastbubbla omkring oss, leende expediter som säger "God dag", välhängda aftonklänningar och de senaste stora mans-klockorna med för många knappar och displayer.

Bara några kvarter bort låter det helt annorlunda

Ilskna talkörer blandat med skriken från gripna demonstranter, det är oppositionsrörelsen kring Alexej Navalnyj som samlats kring Pushkin-statyn och protesterar mot höjda pensionsåldrar och brist på frihet.

Men det finns inte en chans att de där konsument-fientliga ljuden skulle kunna bryta sig in igenom den mjuka mys-musiken.

Det oerhört dramatiska kan också vara så oerhört lokalt, begränsat till ett kvarter, en dal eller en by.

I ett krig finns också en vardag, inte långt från en front, där lagas det inte sällan mat, hängs tvätt och sjungs sånger, vardagen är ett sätt att överleva.

Men vardagen kan också vara ett sätt att isolera sig.

Som på varuhuset, som att man ordlöst men tillsammans bestämt sig för att sova. Det känner jag ofta i stora städers för-hipstrade centran, en sorts hyfsat konsument-stinn och bekväm ofelbar förmåga till gemensam törnrosasömn. Det kan vara i Stockholm likaväl som Moskva, New York eller Köpenhamn.

På varuhuset i Moskva tänkte jag – vem vet – kanske väntar varuhusets säkerhetsvakter med sina öron-snäckor bara på att alla de andra ska ta fram sina plakat, och plötsligt står jag där, mitt i en vild grupp mode intresserade konsumenter, som högljutt och brutalt vrålar ut sin ilska över den höjda pensionsålderns ondska.

Men det var bara en fantasi.

Det är ju i sig inget fel på en shopping-bubbla.
Men den ställer hårda krav. Speciellt på att det finns fri och oberoende media, där man efteråt kan få reda på vad som hände några kvarter bort medans man i lugn och ro inhandlade helgens nya slips. Ett offentligt rum, där man på eget bevåg kan få reda på vad som hände, medans man köpte de nya Linné byxorna.

För just i varuhusens tystnad drunknar de allra mest ihärdiga skrik från gripna demonstranter.

Jag står i kassan och ska betala, det plingar hela tiden i telefonen om fler och fler gripanden av demonstranter på olika håll i Ryssland.

Jag tackar för mig och ska gå. Men jag måste ju ändå fråga i kassan om hen vet att det demonstreras en bit bort.

Och hen ler det där härliga leendet, som bara en drillad varuhus-person vet hur man utför, lutar sig lite fram och säger att hen vet.

"Men det går inte att prata om det här inne, det blir liksom lite konstig stämning"