Veckans ord: National

4:55 min
Det nyrenoverade Nationalmuseum har mötts av unisona hyllningar på tidningarnas kultursidor. Men kanske finns det ändå en sko som klämmer någonstans i själva namnet på museet?

Om du brukade besöka Nationalmuseum före stängningen, så kan det vara bland det första du lägger märke till nu: att Gustaf Cederströms berömda skildring av Karl XII:s likfärd saknas, på hedersplatsen intill "tafvelsamlingens" huvudentré, tre trappor upp.

Det är inget att yvas över: att målningen hängde där förut hade nog mer med dukens storlek än dess konsthistoriska betydelse att göra. Kanske var det också en rest från museets tillkomsttid, då de flesta av nationalprefixets sammanställningar tillkom: nationalromantik, nationalhjälte, nationalklenod, nationalism.

Visserligen har en uttalad ambition med renoveringen varit att återskapa något av det ursprungliga museets 1800-talskaraktär, men man behöver inte överdriva. Carl Larssons nationalromantiska mastodontmålerier är fortfarande trapphusets främsta blickfång, och Cederström hittar man istället i den kronologiska presentationen av samlingarna.

Men där har den också försetts med en förklarande skylt som har mindre med historien än med samtiden att göra: "Den populistiska och av nationalismen präglade synen på svenskhet, som används politiskt idag, bygger på idén om ett statiskt idealiserat och konstruerat förflutet. Tanken att det finns en historisk tid och plats att blicka tillbaka på, där allt var på ett visst sätt, stämmer inte".

Om det där sista låter som nonsens, så är det kanske det. I den digitala guiden kan man läsa att den fallne kungen inte alls bars på bår över de norska fjällen, som i målningen, utan fraktades på vagn liggande i en kista. Och då får man ju anta att det var så, och inte på något annat sätt.

Backar man ett par steg från Cederströms tavla så hittar man en annan av den svenska nationalromantikens främsta ikoner: Anders Zorns "Midsommardans" (1897). Både på skylten intill och i audioguiden kan man lära sig hur denna bild av äktsvensk kultur konstruerades, på sin tid. Vilket är både intressant och relevant.

Men framför Zorns målning ligger ett dussintal skivade dalahästar i sådana där frigolitförpackningar man köper köttfärs i, överdragna med gladpack. Ett konstverk av Peter Johansson från 1990-talet, som handlar om "nationell identitet som en handelsvara med begränsad hållbarhet", enligt sin pedagogiska skylt.

Den stora förändringen i nya Nationalmuseum, vid sidan av ljusinsläpp och färgsättning, är hur samlingen presenteras. Måleri och skulptur samsas i salarna med möbler och konsthantverk, och där hängningen tidigare kretsade främst kring enskilda konstnärer och deras mästerverk, lyfts föremålen nu snarare som exempel på sin tid.

När utställningen närmar sig förra sekelskiftet blir det uppenbart att detta är förenat med vissa risker. Något fullständigt objektivt sätt att skriva historia på finns förstås inte. Men det betyder inte att publiken går till Nationalmuseum för att bli skriven på näsan om vilka politiska ideologier som "stämmer" och inte.

Det gjorde de nog inte ens på 1800-talet.