Världen från andra sidan: Naila Saleem, Vladivostok.

3:24 min
Utrikeskrönikan 27 september 2018.

Vladivostok torsdag,

Godmorgon! Eller snarare god eftermiddag. Så här en åtta timmar österut från Sverige är det snart dags för eftermiddagsfika. Utanför mitt fönster ser jag Peter den stores bukt som är en del av Japanska havet. I horisonten några öar och så båttrafiken. Hamnen är en viktig näring. En tio mil bort ligger den kinesiska gränsen, Nord- och Sydkorea är också nära.
Jag har kommit hit för att bevaka stadens internationella filmfestival som har fokus på rysk indiefilm och asiatiska rullar. Här, långt från Moskva, visas alster som nu är svåra att se någon annanstans i Ryssland. Häromdagen såg jag en spännande spelfilmsdokumentär. Ämnet var kriget i östra Ukraina och huvudpersonen en rätt trasig själ. Mira letar efter kärleken och meningen med livet medan striderna rasar runt hörnet. Han har varit där förut visar det sig, då när kriget bröt ut men nu är det inte striden som lockar utan återställandet av det gamla sovjetiska kulturarvet. Filmen är inte direkt något hyllningsporträtt över den pro-ryska sidans sak.

De asiatiska grannarna är ett märkbart inslag i Vladivostok. I festivalens tävlingsserie för spelfilm är de asiatiska bidragen i majoritet. Ute på stan hörs kinesiska och koreanska och i hotellets snabbmatskiosk säljs nudlar och ris. Jag träffar Irina Mutovchiskaya, dramapedagog med ett stort intresse för kinesisk dans och som skrivit en bok om Vladivostoks Chinatown. Kinas intresse för Vladivostokområdet sträcker sig ju långt tillbaka i tiden; en sisådär tusen år. Efter att staden bildades i mitten av 1800-talet skapades också snabbt en kinesisk stadsdel känd för sin entreprenörsanda som inte alltid höll sig inom lagens ramar. Men det fanns också ett rikt kulturliv i form av flera kinesiska teatrar. Stalin kastade ut kineserna och koreanerna men nu är de åtminstone som besökare tillbaka. Till Irina Mutovchiskayas glädje för häromsistens kunde hon se kinesisk dans framföras på ett av stadens torg.

En annan författare jag mött talade om att den här regionen borde få en ny benämning; Asia-Pacific skvallrar om ett amerikanskt perspektiv menade han och Far East Russia som Moskva använder visar på att talaren är på andra sidan Uralbergen. Kanske vore Pacific-Russia bättre föreslog han? Det råder ingen tvekan om att Moskva är långt borta och den andra världen närmare men Ryssland är det alltjämt. Det byggs filialer av de stora kulturinstitutionerna som till exempel Eremitaget och ett smakprov på rysk identietet och stolthet fick vi festivalbesökare ombord på den tre-mastade Pallada som är en del av den ryska Stillahavsflottans utbildningsbåtar. Ombord bjöds det på middag i mässen; borstj med bröd bakat ombord, sill och så matrosernas makaroner. Till det en vidunderlig solnedgång och tonerna av den Slaviska kvinnans avsked från en skraltig högtalare.