Om att vara Etiopienvän: Samuel Larsson, Maputo

3:14 min

Utrikeskrönika 1 oktober 2018. Maputo.

Maputo måndag.

Nyss hemma igen efter en dryg vecka i Etiopien, är det lätt att tankarna dröjer sig kvar. Och eftersom många av er redan gissat det, och till och med hört av sig och frågat, är det väl lika bra att jag erkänner på en gång: jag är en så kallad Etiopienvän. Jag vet att det finns många av oss där ute – långa tider av bistånd, mission, migration och diplomatiska kontakter har skapat en rätt stor grupp svenskar med en del av sitt hjärta på Afrikas horn. Eller som någon sa innan jag flyttade dit med familjen för ett antal år sedan: åk inte, man blir fast! Och det visade sig vara precis så. Ni som fattar, ni fattar.

Det finns mycket att gilla. Jag älskar hur tusenåriga traditioner levs och vårdas utan ett spår av baktankar i form av trista turismutvecklingsstrategier, älskar hur traditionell musik och dans fortfarande dominerar populärkulturen, jag älskar när morgondimmorna hänger tunga över Addis Abeba och luften fylls av ortodoxa prästernas entonigt klagande sång och den avlägsna doften av tusentals eldar. Jag älskar att inte ens det enklaste hak skulle drömma om att servera kaffe annat än nyrostat och nykokt över en liten glödbädd.

Jag älskar hur legenderna om den gammaltestamentliga etiopiska kungaätten sätter spår i den stolta nationella självuppfattningen. Jag älskar maten, klimatet och vidderna. Ja, kanske skulle jag helst av allt bara vilja leva mina dagar på en teff-åker i den friska luften någonstans på det etiopiska höglandet, omgiven av ett hav av gula meskelblommor drickandes mitt becksvarta kaffe och lyssna på den vemodigt svängiga pentatoniska musiken.

Där någonstans har ni mig. Och i god public service-anda är det kanske nu på sin plats att påpeka att det även finns andra trevliga länder i Afrika.

Och nu ska också den här exotifierande pekoralen få ett slut. För självklart finns det en hel del frågor man gärna ställer sig när det gäller Etiopien. Hur kan man till exempel, trots att man aldrig led kolonialismens kval och trots biståndssummor på Joakim von Anka-nivå, ändå vara så fattigt?

Och nu när demokratiska reformerna sköljer över landet, ska verkligen ingen ställas till svars för decennier av fruktansvärda övergrepp på opposition, media och oliktänkande? Och visst har nya hyllade oromoledda regeringen åstadkommit mirakel, men varför ser man mellan fingrarna på att oromos löper amok och fördriver hundratusentals människor från andra etiopiska grupper? Och hur kan för den delen ledare från alla grupper och falanger, ställda inför århundradets möjlighet att bygga en demokratisk framtid och ändå vara så orimligt enfaldiga att de fortsätter spela ut det etniska kortet om och om igen och på så sätt underminera ett nationsbygge?

Ja, Etiopen må sen länge ha en särskild plats i mitt hjärta. Men schabblar de bort den här chansen så finns faktiskt risken att jag blir en etiopien-ovän.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista