En strandpromenad i Vladivostok: Lubna El-Shanti, Vladivostok.

2:48 min

Utrikeskrönikan 3 oktober 2018.

Vladivostok onsdag,

"Vill du följa med och ta en promenad efteråt?" Ksenia, som jag precis har intervjuat om ett miljöprojekt, ler mot mig.

Jag skruvar på mig, sneglar på klockan medan jag överväger erbjudandet. Egentligen är vi ju klara med intervjun och jag behöver gå tillbaka till hotellet och renskriva, tänker jag. Men det tar emot att bara gå, en märklig känsla säger mig att det finns något mer som behöver sägas.

Och vi går längs Vladivostoks strandpromenad. Ett liveband spelar ryska schlagerhits från svunna tider, kärlekspar blickar ut över horisonten och föräldrar köper ballonger och sockervadd till sina barn.

Och där går jag och Ksenia och betraktar omgivningen, havet som slår mot land och de många fiskebåtar som lägger nät i kvällssolen.

Ksenia är 29 år gammal och har bott i Vladivostok i hela sitt liv. Som många andra yngre Vladivostokbor vill hon en dag flytta och börja ett nytt liv en storstad, typ St Petersburg eller Moskva, säger hon drömskt. Men i hennes röst finns också något smärtsamt, något ogreppbart.

Jag försöker förstå vad det är men det är först när Ksenia berättar att hon lider av schizofreni som stämningen lättas upp. Hon berättar om kampen mot fel diagnoser, om läkare som insisterade på att hon skulle äta medicin som gjorde henne deprimerad och självmordsbenägen, om skov, om sjukhuset hon inte fick lämna, om föräldrar som fick sälja en bit av sin mark för att finansiera hennes vård, om stigman kring psykiska sjukdomar i Ryssland.

Jag erkänner för Ksenia att även jag vet väldigt lite om schizofreni, att jag aldrig pratat med någon som har diagnosen. Hon säger att det ofta är så, att många tror att de som lider av schizofreni per automatik utgör en fara för samhället eller inte kan vara en del av den. Det tyckte till och med vissa i hennes familj innan de insåg att det går att leva ett någorlunda normalt liv och hålla psykoserna i schack, ha ett vanligt jobb och socialt liv.

Och så är det även för många i Sverige, svensk forskning visar att personer med diagnosen schizofreni ofta känner just skam, skuld, utanförskap och marginalisering.  

När vi går där längs promenadstråket tänker jag på den märkliga känslan jag kände direkt efter intervjun, känslan av att det fanns något mer som behövdes sägas. Fast nu i efterhand inser jag att det kanske var tvärtom. Att det kanske var jag som behövde höra Ksenias berättelse om hennes liv och vardag, långt från maktcentrat Moskva. Och att det kanske var jag som behövde rannsaka bland mina egna fördomar och kunskapsluckor.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista