Om roskisar och farbror Nilsson – en finlandssvensks bekännelser: Erika Gabrielsson, Helsingfors.

3:08 min
Utrikeskrönikan 5 oktober 2018.

”Vi hade grym tsägä som hann med spåran”, säger jag till mitt äldre barn då vi sprungit till spårvagnen och till vår stora glädje hinner.

Efter snart ett år på Sveriges Radio är jag allt mer uppmärksam på finlandismer, det vill säga ord som är specifika för finlandssvenskar men föga kända i Sverige.  Att jag dessutom bott större delen av mitt liv i helsingforstrakten innebär att jag inte bara använder finlandismer utan också helsingforsslang, gärna med inslag av ord från Borgå som är den ort på fädernet där jag har djupa rötter.

Lägg till att min man kommer från en trakt där många orter har en alldeles unik dialekt med ord som inte används speciellt mycket i huvudstadsregionen. Dessutom har vi bott två år i Oslo och vissa ord och uttryck lever ännu med oss som ett kärt minne.

Ytterligare en sak som påverkar mitt sätt att tala är det faktum att jag idag har en tvåspråkig familj. Far och barn ska tala finska innanför hemmets fyra väggar men i praktiken blir det ofta en salig blandning av allt möjligt. Och det stör mig inte det minsta, det är en rikedom att ha så många ingredienser att välja mellan med då man ska uttrycka sig. Huvudsaken är att man talar med varandra, tycker jag.

Jag trodde förresten att jag hade god koll på ord och uttryck som bara används inom finlandssvenskan, men det har visat sig att så inte är fallet. När jag i ett inslag för Sveriges Radio i våras talade om ”lite på 700 poliser” frågade flera kollegor vad jag avsåg med ”lite på”. Nu tränar jag aktivt på att säga ”drygt” istället för ”lite på”.

Men det användbara ordet ”kiva” är svårt att skala bort i vardagsprat. Det kan betyda allt från bra och fint, till att bekräfta att man har sagt det man behöver säga per telefon och är redo att lägga på, så här: ”Nämen bra, okej, kiva, vi hörs!”.

Ordet ”juttu” är också mångsidigt och jag har är ofta fem före att säga att jag har levererat en ”juttu” istället för inslag eller fråga om vi kan ”jutta” om mitt nästa reportage då jag menar diskutera.

Att jag jobbat på Sveriges Radio ett gott tag nu märker jag allt oftare, före min tid på SR sade jag inte lika ofta ”precis”, ”eller hur” eller ”absolut” som standardsvar på det mesta istället för ”jåå”. Hemma säger jag nuförtiden ”Ska vi fixa käk” istället för ”Ska vi laga mat”.

Fast i och för sig vet jag inte hur vanligt uttrycket ”fixa käk” är i Sverige. För det ska erkännas att min uppfattning om vad som är vanliga uttryck i Sverige, baserar sig på Astrid Lindgrens böcker och filmatiseringar som jag älskade som barn.

Jag tvivlar till exempel på att det är vanligt att uttrycka sig i dagens Sverige som farbror Nilsson i Madicken gör: ”Väl är jag husägare och gårdsägare tillika, dock får jag bära soptunnan tvärs över gården” förkunnar han på sitt högtidliga, säregna sätt.

Roskis hade jag kallat soptunnan.