Om "den andre" och chihuahuaägarna: Jesper Lindau, Moskva

3:20 min
Utrikeskrönika den 12 oktober 2018. Moskva.

Moskva fredag.

Och om det där med att förstå alla, hur gör jag för att förstå alla ryssar.

När jag suttit framför någon mikrofon på olika håll i världen, i direktsändning, då kommer ofta den där frågan som inte går att svara på.

Jesper Lindau – vad säger man i Ryssland om pensionsreformerna?

Jesper, hur är stämningen på Kairos gator just nu?

Vår utsände i Diyarbakir är med oss – vad säger kurderna om valförlusten?

Det är den allra svårast sekunden, den där innan man snabbt undviker att säga det där man vill säga:

”Hörrudu, ryssarna är faktiskt 150 miljoner, kurder finns det kanske 40 miljoner, och Kairos gator, skulle man gå dem allihop och känna stämningen skulle man hinna gå i pension innan man är framme vid ett svar.

Det finns knep. Jag brukar svara genom att berätta om någon eller några man faktiskt pratat med  och sedan påminna om att samtidigt som det gänget, hade just den åsikten på en nattlig gata i Beirut, så sov faktiskt de flesta andra.

En kollega berättade om en lösning som hen använder: ”Jag brukar fråga portvakten om någon aktuell fråga, han är en trevlig prick, nästan alltid glad, så om han är arg, då måste alla andra män här vara jättearga.”

Jag frågade: ”Men hur vet du det?”

Svaret: ”Gud vad du är skeptisk, Jesper”

Jag har själv ställt exakt de där frågorna i direktsändning, de bara ploppar ut. För visst är det så – det är lockande att få en hel bild. Det finns bra vägar. Den sannolika helfolksbilden kan ju komma genom bra opinionsundersökningar, den kan också komma från någon som bott och rest i ett område under många år. Jag är väl bara ovan. När jag har bott i Moskva i några år till kanske mina helfolksuttalande blir lite mer tvärsäkra.

För att testa det språkliga system som omger den här omöjliga typen av frågor kan man testa dem hemma vid frukostbordet. Ungefär så här:

Om familjen pratar om den pågående regeringsbildningen. Då kan man dra till med ”Ella! Vad säger svenskarna om regeringsbildningen?”

Möjligen kommer då en pinsam tystnad. Så någon byter ämne, till kanske en upplyft musikalföreställning i stockholmska Vitabergsparken. Då hugger jag till ”Annika! Hur var stämningen på Södermalms gator efteråt?”.

Nej, då börjar de nog fingra på mobiltelefonerna.

Kanske mer specifika frågor skulle fungera tänker jag, om en mindre grupp. Så vid samtalet om gulliga hundar i parken, då drar jag till med. ”Wilmer! Vad säger Södermalms chihuahuaägare om det?”

Nej, det låter ju inte klokt, gör man det där blir man fort ensam vid frukostbordet.

För de där frågorna är ju ändå något vi råkat reservera för vissa. De ställs mest om andra länder, om andra folk, om det som är långt bort, det där som vi i och för sig är väldans nyfikna på, men, rätta mig om jag har fel, de frågorna ställs nästan alltid om ”den andre”, om den som vi tillåter oss att förenkla bilden av.