De ryska gepardernas fria vilja: Jesper Lindau, Moskva.

3:46 min
Utrikeskrönikan 9 november 2018.

Moskva, fredag.

Om man går på cirkus så får man ju ibland fundera lite över de ryska gepardernas fria vilja.

I Moskva, och för den delen hela Ryssland, finns mycket av cirkuskonst. Inte så få städer är begåvade med egna permanenta Cirkushus. Och nivån – den kan vara halsbrytande hög.

Vid sidan av clowner, akrobater och trollkarlar är cirkus mycket djur, så även här. Hundar som hoppar, hästar som dansar och papegojor som flyger.

Men, så är det – det där med djuren och respekten för den fria viljan, ibland kan det tyckas som att friheten – den är blott en reserverad rättighet för vissa.

När vi kom in i cirkusen var hela foajén fylld av något som skulle kunna beskrivas som en önskedröm för barn med syndromet djur-galenskap.

Det gick att klappa och bli fotograferad med vita fluffiga hundar, en grupp dalmatiner satt redo på ett podium och apor i gulliga människokläder kunde klänga på barnen, allt mot en självklar avgift.

Och sedan blev det lite läskigt.

Utan galler, staket eller någon annan barriär, låg två, i och för sig sömniga, men ändå, leoparder. De väntade på en oförsiktig barnhand som ville klappa.

Och i ett hörn, i ett rum fyllt av kanske trehundra barn-kroppar, där låg en lekfull tiger. Den nafsade på skötarens händer, så där som en hundvalp gör när den vill sätta igång och leka.

En mamma satte sig ner med en femåring bredvid tigern. Fotot skull tas, och de där tre sekunderna när skötaren hoppade ur bild, då blev det snudd på gastkramande. Vi hoppades på att Tigern var rejält mätt.

Den tredje fotostationen vi såg, och det var då en sorglig känsla började sprida sig, det var en känguru. Den stod helt stilla, väntade medan barnen ställde sig på kö. Och då slog det mig - vilket av alla dessa djur hade valt att vara med på fotobonanzan i foajén. Så klart – inget.

Och när den lilla, lilla känguru-bebisen tittade upp ur mammans pung – då blev det outhärdligt.

Vad är det som gör att vi på djurens bekostnad tillåter oss att använda dem som enbart objekt, som en sorts själlösa leksaker?

Väl inne i cirkusens hjärta så var det oerhört kul igen, akrobaterna och clownerna var fantastiska och vi i publiken hade enormt roligt.

Och vad vet jag, jag pratar ju inte med djur.

Men den ensamma svarta hästen som dansade och de gulliga fluff-hundarna som gjorde konster – dom verkade ändå vara tillfreds med att springa runt och leka till musik.

Men när det var dags för cirkusens Grand Finale då blev det som lite tyst i publikhavet. Då kom tre slanka, snabba geparder in. De fick hoppa mellan olika ställningar, de fick balansera på små träplattor och för en liten godbit, möjligen kött, så flyttade de på sig på kommando.

Den glada uppsluppna stämningen rann ur publiken, som smält glass.

Geparderna vände sig bara motvilligt om, de tittade alla mot luckan som ledde ut från manegen, de slängde och krumbuktade i protest när de skulle hoppa, de blev djuren som tydligt synliggjorde hur hård repressionen av djuren faktiskt var, de blev kvällens rebeller.

Och det som fanns kvar i magen när vi kom ut i höstkvällen – det var längtan efter respekt för de ryska gepardernas fria vilja.