Shirley Jackson och det kusligas arkitektur

11 min
I tv-serien "The Haunting of Hill House" spelar huset en viktig roll. Det gäller även i Shirley Jacksons romanförlaga. Författaren Kristofer Folkhammar söker vidare bland hennes hemsökta byggnader.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En stum fasad vid ett första möte. Fönstergluggars ögonlika hemligheter. En svunnen epoks ideal och förutsättningar som reser sig och reser sig, år efter år, mitt framför oss. Byggnader upprepar historien. Byggnader är fantastiska behållare för vår längtan, och därmed för vår skräck. Byggnader är kusliga.

Sigmund Freuds begrepp ”det kusliga” kan enligt sin mest grundläggande definition sägas vara den känsla av obehag som uppstår i en, när något välbekant plötsligt ter sig främmande. Och byggnadskonst är mycket tacksamt att betrakta som en metafor för, eller en fond till, kusliga förnimmelser.

Ta den urbana människan som rör sig genom vimlet. Hon lever sitt liv och har sitt sammanhang, sin hemvist, i en oöverblickbar stad. Plötsligt tappar hon bort sig. Omgivningen släpper taget, som i en dröm. Och dörrar är låsta. Allt kostar pengar. Hemstaden är villkorad, vänder sig bort, blir något okänt.

Eller ta det enskilda huset. Det allra enklaste tecknet för hem, skydd och trygghet. Så effektfullt det både bär på, och kontrasterar mot hot och oro, där det ligger på sin ensliga kulle.

som den sköraste av de karaktärer som äntrar det beryktade spökhuset, är hon mest mottaglig för dess destruktiva krafter.

I Shirley Jacksons böcker har de kusliga byggnaderna en framträdande plats. Författaren, som levde och verkade i USA runt mitten av förra seklet, förser sina hus med förnuftigt stängda dörrar och besjälade väggar som stretar uppåt mot skyn. En slumpmässig beröringspunkt mellan taket och himlen skapar en förtvivlans hemvist.

I ”Hemsökelsen på Hill House”, från början utgiven 1959, och aktuell som teve-serie på Netflix 2018, möter vi spökhuset utifrån. Det tronar upp framför bokens karaktärer, ledda av en antropolog som vill finna bevis för det övernaturligas existens. När Eleanor, som fått plats som en av antropologens assistenter, i romanens början bryter sig loss från sin dominanta syster, och kör mot Hill House, bjuder de främmande husen hon passerar på en kavalkad av möjliga hem, möjliga liv. Drömmar om verandor att sopa och stenlejon att putsa. Tysta vardagsrum med fläderbärsvin varje kväll för hälsans skull. Hennes öde i mötet med Hill House är inte så kusligt som direkt drabbande; som den sköraste av de karaktärer som äntrar det beryktade spökhuset, är hon mest mottaglig för dess destruktiva krafter.

I en annan av Jacksons romaner, ”Vi har alltid bott på slottet”, från 1962, befinner vi oss istället inuti husets fasor, i maskopi med skräcken. Berättaren heter Merricat Blackwood. Hon bor på slottet med sin storasyster och åldrade farbror. En gång var de betydligt fler i familjen. Men en dödlig dos arsenik fann vägen till familjens sockerskål. Storasyster Constance misstänks för morden, men frias. Och systrarna lever isolerade ihop med sin farbror, med den närliggande byns skvallrande invånare som ett alltmer pockande hot.

Båda husen är ödsliga platser, avskilda från en närliggande bygemenskap. Och ett av Jacksons återkommande teman är att hon, via skräckberättelsens former, bearbetar de mänskliga konflikter som kretsar kring att ingå, stötas ut, isoleras, bekräftas, försvinna.

Sigmund Freuds essä ”Det kusliga”, publicerades på tyska 1919. Enligt honom var ”det kusliga” framför allt ett användbart begrepp i fråga om estetik, en förnimmelse, tätt kopplad till den lexikala sammansättningen hos det tyska ordet ”das Unheimliche”. ”Heimlich” är på tyska både ord för ”bekant, hemtrevlig” och för ”hemlig, dold”. Ett ord som när man granskar det bär på så mycket betydelsemässig tvetydighet, att det slår över i sin motsats. ”Unheimlich” blir alltså en negation både till något hemtamt och något hemligt. ”Unheimlich” är något där det välkända har gjorts främmande, då något bortträngt har kommit tillbaka.

Den svenska översättningen av ”das Unheimliche”– ”det kusliga” – rymmer uppenbarligen inte samma komplexitet, rent språkligt. Ett fint försök till en utbyggd nyöversättning gjordes av författaren Mara Lee för ett par år sedan. I sin avhandling ”När Andra skriver”, tog hon i ett avsnitt fasta på glidningen mellan de svenska orden ”hem”, ”hemskt” och ”hemligheter”. Lee visar hur denna glidning mellan orden är särskilt intressant i relation till det likgiltiga våld, den av jämlikhet och ordning motiverade bortrensning, som finns i den svenska epoken Folk-hem.

Freud var väldigt upptagen av infantila trauman och bortträngda, primitiva instinkter när han skulle förklara vad som får oss att reagera med en känsla av kuslighet inför vissa motiv. Men kusliga upplevelser kan såklart också ha mer närliggande rötter. Sociologen Avery F Gordon skrev på 90-talet fram en mer socialt orienterad spökteori, i ljuset av Freuds begrepp. Historiska trauman och sociala strukturer – statlig förföljelse, könsmaktsordningen, en brutal kapitalistisk värld, rasismen – också det är företeelser som präglar människan och hennes rum, och som inte alltid närvarar genom ett explicit våld, utan ibland genom ett spökes kusliga logik. Med tänkare som Gordon kan ”det kusliga” bli en dynamisk, komplicerande skärningspunkt mellan psykologi, politik och estetik.

här finns något förhäxat över den starka strukturen kring måltiderna i huset, i ett utsträckt undantagstillstånd.

I Shirley Jacksons romaner finns en likhet i hur livet i husen bärs upp. I Hill House dukar den fåordiga Mrs. Dudley fram överdåd till frukost, lunch och middag på exakta tider. Hon omtalar och utför sina rutiner precist och noggrant, behandlar porslinet som små barn till hyllorna och skåpen, men lämnar alltid huset kvällstid. På Slottet är det istället den mordanklagade Constance som betjänar lillasystern Merricat och deras farbror med allsköns kompotter och kryddkakor, också här finns något förhäxat över den starka strukturen kring måltiderna i huset, i ett utsträckt undantagstillstånd.

Mrs. Dudley och Constance är två hypnotiserade hushållerskor vars ritualer bär på ett tvångsmässigt upprepande. Ointagligt och undergivet. Avstängt men aktivt. Levande dött.

Typiskt kuslig grej, i freudiansk mening.

Men det är förstås inte enbart ett förträngt, primitivt upprepningstvång vi kommer i kontakt med när vi ryser av obehag inför dessa karaktärers sömngångaraktiga handlande. Lika gärna kan man tänka sig att vi, via Mrs. Dudleys och Constances trollbundna arbete, i förhöjd form konfronteras med fullkomligt verkliga samhällsordningar och strukturer. Ledan och maktförhållandena som kommer med att hushållets ordning ska upprätthållas. Den traditionella kvinnolotten, för att tala med Shirley Jacksons, eller miljoner andra människors, biografier. Lönearbetets alienation för att tala med Karl Marx.

Marx, påpekade för övrigt, redan 70 år innan Freuds essä apropå den framväxande hyresmarknaden att människans grundläggande behov av en hemvist berövades därigenom. En främling håller koll på henne, och kastar ut henne om hon inte betalar hyran. Marx spaning har knappast tappat i aktualitet idag, på en bostadsmarknad präglad av andrahandsuthyrning och gigantiska skulder till banker.

Shirley Jacksons kusliga hus bjuder in till upptäcktsfärder som kan leda en till det mänskliga psykets fuktiga källare och pinade vindsutrymmen. Men de kan också säga oss något om det skrämmande hos de golv och väggar vi passerar dagligen. En kuslig känsla kan väckas av något förvridet. Men också av något alldeles för verkligt.

Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker

Litteratur

Sigmund Freud, ”Det kusliga”, översättning av Ingrid Wikén Bonde, i Samlade skrifter XI, Natur & Kultur, 2009.

Avery F. Gordon, ”Ghostly Matters – Haunting and the Sociological Imagination”, University of Minnesota Press, 2008.

Shirley Jackson, ”Hemsökelsen på Hill House”, översättning av Inger Edelfeldt, Mima förlag, 2017.

Shirley Jackson, ”Vi har alltid bott på slottet”, översättning av Torkel Franzén, Mima förlag, 2017.

Mara Lee, ”När andra skriver – Skrivande som motstånd, ansvar och tid”, Glänta produktion, 2014.

Anthony Vidler, ”The Architectual Uncanny – Essays in the Modern Unhomely”, The MIT Press, 1992.