Vem lurar vem i Pekingnatten? Ekots Hanna Sahlberg, Peking

3:04 min

Utrikeskrönikan 19 november, Peking

Peking, måndag

Jag bestämde mig för att inte beställa en taxi utan ställde mig bara och vinkade i mörkret nära den centrala TV:ns skyskrapa. Den som påminner om ett par rutiga byxor. Chauffören som stannade var inte av den gamla pekingsorten. Han var inte en av de före detta bönderna från de norra kranskommunerna som fått anställning i taxibranschen heller. Han kastade sidoblickar. Och var tvungen att mobilnavigera till en av de mest kända adresserna i gamla stan.

Jag iakttog honom noga medan jag tänkte: vi ska bara åka genom affärsdistriktet, vad kan hända? Jag frågade vad han gjort innan han började köra taxi.

Han berättade att han hade jobbat på kontrakt för ett stort bygge i Peking. Han var den som skulle skaffa fram arbetskraften. Antagligen från sin egen hemtrakt i Hebei. Antagligen skulle han belönas med en klumpsumma att fördela mellan sig själv och arbetarna. Men så hade han som var ansvarig för bygget dragit utomlands, stuckit med alla pengarna, påstod chauffören.

Så nu är jag fast här och kör taxi, sade han.
Finns det något du tycker om i Peking? frågade jag medan vi for genom det mörka centrala affärsdistriktet som såg tomt ut medan kontoren stod helgtomma.

Vad skulle det vara? svarade han och fortsatte: Jag hade en kund en kväll. Vet du, han skulle till den gamla statsregeringens byggnad. Hans sällskap hoppade av innan. När vi kom in på gården vägrade han att betala. Han sade att han inte hade några pengar. Kan du tro det? Det var stadsregeringen han skulle till. Har inte mitt sällskap betalat redan, sade kunden. De som bjöd ut honom på middagar brukade väl också betala för taxin, gissade chauffören, så han hade väl helt vant sig av med att behöva betala själv.

Det var lätt att föreställa sig scenen. En välklädd man i mörk överrock, en sådan som chauffören kanske hade hoppats bli själv, som smällde igen bildörren i ansiktet på honom. Och den andre, han som flytt från bygget, hur gott ställt kunde man tro att han hade det i Kanada eller något annat land nu? Kanske en av dem som redan köpt fastigheter där och skickat ut fru och barn.
Kunden gick iväg med en obetald resa på femtio spänn bakom sig. Chauffören sa: Vet du, vakterna i kuren där vid stadsregeringen, de nickade åt mig och log, det var nog inte första gången han gjorde så.

Vi åkte förbi oinredda affärskomplex och obebyggda rivningstomter mitt i huvudstaden. Strategiska investeringar som väntade på att omsättas, som bankkonton utplacerade i stan till allmän beskådan. Peking sett med chaufförens ögon måste te sig som en provkarta över lurendrejeri.

Jag betalade med en hundralapp när han stannade. Kände genast i mörkret att femtiolappen var tunn och glatt. Inget riktigt sedelpapper. Varsågod, sade jag. Men det är bra pengar, jag fick dem av en kund, försökte chauffören. Han gnällde lite medan han räknade upp tior i stället, och fortsatte ut i pekingnatten på jakt efter sina förlorade pengar.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista