John Ashbery – en munter motståndare till stelheten

10 min

John Ashbery (1937–2017) ansågs av många vara USA:s främste poet. Han ville demokratisera alla uttryck. Trots det är hans dikter inte helt enkla att få grepp om. Mikael Timm gör ett försök.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När Bob Dylan fick Nobelpriset 2016 tyckte många amerikanska kritiker att priset borde ha gått till John Ashbery, enligt dem den då störste levande poeten i USA. Ashbery själv sade inget, åtminstone inte offentligt. Så var han också känd som en vänlig man, till skillnad från många andra författare tycktes Ashbery inte söka strid utan samförstånd.

Möjligen var Ashbery en av litteraturhistoriens få lyckliga poeter.

När han gick bort våren 2018 skrevs otaliga artiklar om hans livsverk, ändå är det svårt att beskriva hans diktning. Prosa räcker inte till. Hans poesi är tydlig och undflyende, teoretisk och vimsig. Själv var han inte alls skygg. Han hade inget emot att ge intervjuer. Och eftersom han skrev litteraturkritik vet man vad han gillade. Dessutom har många av hans före detta studenter vittnat om vad han sagt om sin egen dikt och poesins roll.

I en intervju gjord i början av 80-talet, sade Ashbery att han ville göra dikten så representativ som möjligt. Alltså inte så personlig, centrallyrisk. Jag hittar citatet i John Shoptaws bok ”On the outside looking out” vilket är en smått genial titel. På utsidan, tittande utåt.

Ingen självcentrerad diktare alltså, utan en iakttagare. Men en iakttagare som bar sin egen värld med sig i kikaren. Möjligen var Ashbery en av litteraturhistoriens få lyckliga poeter. Inte strålande lycklig, men munter, glad över att det fanns så mycket att se. Så minns jag honom från vårt enda möte, en lång dag i Paris då vi pratade, åt, pratade, såg konst och pratade igen. En mycket nyfiken man, sin fysiska bräcklighet till trots. Så här skrev han i dikten En våg, översatt av Ragnar Strömberg:

En idé räcker för att organisera och projektera ett liv

I ovanliga men livsdugliga former, men många tankar

Leder en endast neder till deras egna goda avsikters gungfly

Tänk så många en vanlig människa får under loppet av en dag, eller natt,


Ashbery betonade att hans poesi skulle vara tillgänglig. Och han var verkligen läst och citerad, hans dikter visades till och med på ungdomskanalen MTV.  Han sade också att han strävade efter att demokratisera alla uttrycksformer. Det låter som något en kulturpolitiker hade kunnat säga. Men vad betyder det? Kanske att för Ashbery var det låga och det höga lika mycket värt. Hans dikter anspelar på amerikanska seriefigurer som Karl-Alfred men kopplar lika gärna till italienska renässanskonstnärer, Andy Warhol och sofistisk filosofi. Inte undra på att Ashbery inte instämde i kritikernas förtvivlan över att Dylan fått Nobelpriset.

Demokratiseringen tycker jag också märks i att många av Ashberys dikter har ett resonerande drag som jag associerar till en amerikansk tradition av att försöka få med sig läsaren, som i ett samtal. När jag nickar tyst över boksidorna i den svenska urvalsvolymen från 2018 tror jag gärna att Ashbery hör mig.

Eller som det sägs senare i dikten, En våg

Det krävs bara en minutiös granskning och se – tinget

Finns där i all sin nyfikna brokighet,

Med utsiktsplatser och gångstigar som slingrar sig bort för att aldrig följas

En civiliserad omtanke, att aldrig vara ensam


Allt detta låter nästan misstänkt läsarvänligt för att vara formulerat av författaren till så vindlande dikter. Men John Ashbery hade en hel rävlya bakom öronen. Hans poesi är fylld av referenser till konst, musik, arkitektur och ibland film. Hans tankebanor kan vara krångliga att följa och ibland ville han nog mest reta läsaren en smula – få oss att tänka till och inte ta orden för givna. Ofta är dikterna ett slags metapoesi – men samtidigt utåtriktad. En poetisk splitvision som när en hockeyspelare samtidigt både håller koll på pucken och de andra spelarna. Och som proffsiga hockeyspelare förflyttar sig Ashberys dikter snabbt medan man läser dem. Det gäller i synnerhet några av de tidiga verken. Den berömda Skridskoåkarna  börjar en februaridag då färgerna och ljuden från den frusna sjön är tydliga som en stillbild. Sedan löper dikten iväg – och jag efter.

Färger undflyr oss och förebrår oss. Människan

kan inte fasthålla något utom på sin höjd ett dystert två-tons tema

som är uttryck för drucken ”deppighet” eller klagosång.

 

(översättning Göran Printz-Påhlson) 


heter det i början av den närmare 40 sidor långa dikten. En maratonlång snitslad ordstig alltså, som viker av åt olika håll men vet vart den vill komma i mål. Eller är stroferna poetiska kontrollstationer i en litterär orientering? Ibland kommer dikten oväntat ut ur ett buskage och pekar på ett öppet landskap, gränslöst, sig själv nog – som landskap plägar vara.

det finns ett tilltal i hans dikter, en entusiasm som inte dör. Ashbery tvivlar inte på diktens makt.

När jag fick tag på Ashbery på 80-talet var han i Paris han hade bott i slutet av 50-talet då strukturalismen slog igenom och den kom att prägla hans tänkande. Strukturalismen gav en teoretisk grund för Ashberys medfödda intresse för andra konstformer. Kunskapen om fransk kultur hade han gemensamt med Frank O’Hara och Kenneth Koch i den så kallade New York School of Poets där poeterna egentligen var en klass i en större estetisk rörelse där bildkonstnärer som Jackson Pollock och Willem de Kooning var skolkamrater.

New York-skolan var en amerikansk uppföljare av europeisk modernism och surrealism. Och kanske var Ashbery med sin optimism, sin produktivitet och sin till synes lite obekymrade framtoning den mest amerikanske av dem alla, hur mycket han än knöt an till europeisk kultur. Det finns något av präriens frihet i hans poesi. En vidd och en vidsynthet.

Under sitt långa liv hann naturligtvis Ashbery prova olika teman och förändra sitt språk. Men det finns ett tilltal i hans dikter, en entusiasm som inte dör. Ashbery tvivlar inte på diktens makt. Så slog han också igenom som underbarn, redan i tidiga skolåren fick han en dikt publicerad i en poesitidskrift och han fortsatte skriva äta till sin död, 90 år gammal, in i det sista lekfull.

Vad är då det speciella med en dikt av John Ashbery?

Kanske just att den öppnar sig utåt: är vacker, oblygt skönhetslängtande, överraskande i tankegången – och gärna lite lekfull.
Mellan lek och allvar alltså. Ashbery famnar världen: få av hans samtida poeter använde ett så stort ordförråd, få var så bevandrade inom olika konstarter. Han är en bildskapande poet, komplicerad som anstår en konstkritiker men samtidigt direkt i tilltalet – han hade inte bara lärt sig av att studera Audens poesi utan också av att skriva reklam för en byrå New York. Och han översatte franska deckare till engelska. Han var vän med Andy Warhol och deltog i olika engagemang på dennes Factory. Allt detta och mycket till glimrar förbi i hans dikter.

När jag ser tillbaka på Ashberys verk – över 20 diktsamlingar – så förefaller mig hans poetiska metod ha vissa likheter med Dylans: bägge är observatörer av hela USA, ingen av dem avgränsar sitt uttryck. Det som dyker upp framför dem åker vips in i dikten. Allt skall vara med. Alla former kan användas. Han hade smak för det barocka, skruvade, självmedvetet lekfulla.

Kanske är det den bästa sammanfattningen av Ashberys mål. En oavvislig vilja, eller ska vi tala om behov, av att omformulera världen.

I den ironiska dikten ”The Invisible Avant-Garde” säger Ashbery att poeten bör vara likgiltig både inför beundran och kritik, poeten skall vara oberoende. Det lyckades han verkligen leva upp till.

I dikten Honestly som först publicerades på nätet 2015 heter det: 

We bathed in moonshine.
Now, experts disagree.
Were we unhappy or sublime?

Mellan det olyckliga och det sublima. Och så lite lekfullhet. Den här dikten rymmer för övrigt en referens till Bob Dylan.

”You can’t say it that way any more” står det i dikten ”And ut Pictura poesis is her name”. Kanske är det den bästa sammanfattningen av Ashberys mål. En oavvislig vilja, eller ska vi tala om behov, av att omformulera världen.

Samtidigt driver han med tanken på självförståelse. Så klart. Allt ändras i Ashberys poesi medan vi läser orden. Hans dikter fortsätter att skriva sig medan vi betraktar sidan – och kanske efter att vi slagit igen boken.

Mikael Timm, kritiker och författare

 

Litteratur

John Ashbery: Dikter. Översättning: Göran Printz-Påhlson, Ragnar Strömberg, Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou. Natur & kultur, 2018.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista