Ylar vargen vidare i nattens skog?

10 min

I en ny naturlära kan man lära hur vargen blev ond och vad som hänt med människan när den slutligen kom tillbaka. Katarina Wikars om den sista vargen, varulvarna och de som är håriga på insidan.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Äta upp barn och gamla, ulliga lamm och lata grisar som inte har ork att bygga hus av sten. För att sedan själv fyllas med sten och ramla i brunnen och få magen uppsprättad av jägaren ­­­ - och ut kommer de helskinnade, Rödluvan och mormor och alla de andra som vargen slukat.

Detta var min barndoms andliga spis, jag bläddrar igenom åtta inbundna band av samlade sagor i min jakt efter vargen, och det jag kan konstatera är att vargen till skillnad från nästan alla de andra djuren slipper förmänskligas, få kostym och promenadkäpp som elefanten Babar, slipper fira jul med igelkottsfamiljen, och då björnen måste försvara sin status som djur i berättelsen där människorna bara tror att han är en långhårig kille i päls som inte vill jobba är det aldrig någon som ifrågasätter vargens rätt att vara farlig och fri.

 I en estetisk utgåva av små naturläror, översatta från tyska, är det nu dags för ”Vargar. Ett porträtt”, i svensk översättning av Joachim Retzlaff.  Petra Ahne följer vargen både i naturen och kulturen. Från ett uppstoppat exemplar från 1904 med ögon av glas av alldeles fel färg, mörkbruna istället för bärnstensfärgade, ett exemplar som först turnerade runt under namnet ”Tigern från Sabrodt”, och som nu står och dammar på ett regionalt museum med skylten ”Den sista vargen i Lausitz”. Överallt i Tyskland finns det sådana sista vargar från 1800-talet, konstaterar författaren.

Men vad säger den oss idag? Vi ser ju inte längre ”en best som slutligen mött sitt öde” som dåtidens människor gjorde, de som nästan lyckades utrota vargen både från den europiska och den nordamerikanska kontinenten. Idag är vargen tillbaka. Värnad av vissa, hatad av andra. Det har varit flera incidenter i djurparker med vargar i Sverige de senaste åren, vi som i årtionden vant oss vid att alla djur som är instängda på något outgrundligt sätt ändå borde gå att gulla med, ja, förutom krokodiler, då kanske. Filmer kan heta sådant som ”Dansar med vargar” men inte ”Simmar med alligatorer”.

Det är en dubbel blick på rovdjur numera, och på vargen allra mest, som fortfarande gräver skyttegravar mellan människor, mellan jägare och djurrättsaktivister. När vargen kom tillbaka hade den inte förändrats, men människan, som Petra Ahne så klokt skriver. När det på1990-talet kom ett vargpar till skogarna vid just Lausitz, där den sista vargen hade skjutits 1904, så kom de till en tid som bestämt sig för att också djur har rättigheter, i det här fallet rätten att leva obemärkt av människor, och för att vargen ska komma tillbaka behövs inte mycket, den behöver bara få vara ifred. Det här är, som Ahne, skriver, ett nytt och ännu mycket kort kapitel i historien om förhållandet mellan människa och varg som fram till nu gått ut på att utplåna den ända sen de urminnes tider då människan började hålla boskap, skogarna höggs ner och marken odlades upp. Då kom ofrivilligt alla de vilda djuren närmare, och vissa arter klarade inte den omställningen, men vargen, som setts som den vildaste av de vilda, skriver Ahne, klarade sig bra utan vildmark, livnärde sig alltmer på boskap och blev därigenom alltmer hatad i en evig spiral ända till närapå utrotning. Sent 1800-tal fanns nästan inga vargar i Europa.  

När vargen hade försvunnit ur naturen fortsatte den att vara ond i litteraturen och kulturen. Vargen fick stå för det mörka, den andra sidan, för natten, det otämjda, pakten med djävulen. Ännu i vår tid är en fjortonhundratalsfigur som varulven gångbar, en dominikanmunk skrev i ”Häxhammaren” 1487 att ”djävulen kan bedra människans föreställning så att en verklig människa framträder som ett djur”, det är alltså på föreställningen varulvarna kommer an. Och det är en obehaglig läsning om pöbeln och kyrkan i maskopi som på 1500-talet anklagade redan marginaliserade människor för att vara varulvar eller häxor, avvärja hot mot den kristna gemenskapen helt enkelt. Jesus sågs ju som herde, omgiven av lamm.

 En gammal varg i Karpaterna som är bortstött från sin flock jobbar ihop med en korp, Jag ser en fransk dokumentär på tv om en herde med trehundra får och fem varghundar som ser precis ut som vargen men med hängande öron och som verkar i människans tjänst mot och slippa vildmarken. Korpen hittar djur som vargen försöker döda och korpen får sen resterna. Men i och med att både herden och hundarna är på helspänn dygnet runt så lyckas inte vargen ta något enda får, han misslyckas med att döda ett ensamt tjurigt vildsvin och får nöja sig med en kanin som korpen hittar. Kontentan är att i Karpaterna där flest vilda vargar finns i hela Europa har människan lärt sig samexistera med vargarna, alla får plats.

För vargen har, kan man läsa, ett beteende som påminner om vårt, om människans, den är ytterst social och gillar familjär samlevnad, lever i utvidgade flockar som består av flera generationer, och om den inte tvingas in i djurparker och hägn reglerar den dominanshierarkierna på egen hand. Genom ylandet kan den också kommunicera med sina likar över stora avstånd, ett yl kan höras 16 kilometer bort.

 Varglitteraturen kom med tiden att bli full av förslagna flickor, den brittiska författaren Angela Carter låter sin Rödluva ha sex med vargen eller varulvsmannen, inte bara för att inte bli uppäten. Också i en fransk saga för barn släpper två små systrar in vargen om eftermiddagarna när föräldrarna är på jobbet för att leka med honom, efter det att vargen har bett om ursäkt både för Rödluvan och lammen. Flickorna konstaterar att de senast igår själva minsann åt lammstek till middag. Trots alla goda intentioner får vargen en sorts instinkternas kollaps och äter upp flickorna mest av gammal vana, det går inte att hejda sig. Då föräldrarna kommer hem sprättar de rådigt upp vargens mage men flickorna gillar ju vargen så de ber att magen ska sys ihop igen med två meter talgat snöre. Jag ska aldrig mer vara så glupsk, säger vargen och lommar ut.

Men vem är det som irrar i kulissen i gråraggig päls? Den senaste vargen jag såg på film värld var Anna Odell i X&Y, som är ett konstnärligt utforskande av identiteterna och sexualiteterna, där inom filmens ram Odell vill ha sex med Persbrandt iförd en vargdräkt hon egenhändigt förfärdigat med öron och nos och allt. Är det de gamla varulvsfantasierna som spökar? Att man kan frikoppla sexualiteten från alla små läbbiga känslor, om man ger den en vargpersona, en rent djurisk drift, besten därinne i sig. Det är ändå bättre att vara varg själv och slippa den gamla unkna drömmen om farliga män, man slipper vara rädd om man själv har päls. Åtminstone i en studio.

Vargen därute, den gäckar våra försök att skapa entydighet, konstaterar Petra Ahne i sista stycket i sin Naturlära, den är inte grym och den inte god eftersom de kategorierna enbart gäller för dem som känner till dem, det vill säga människan. Vargen springer bara vidare. Det händer något i ett landskap där det finns vargar, människan flyttas från skogens medelpunkt till marginalen, och skogen blir en rikare, mer hemlighetsfull plats.

Och minns vad mormor i Angela Carters saga säger till Rödluvan: ”De värsta vargarna är håriga på insidan.”

Litteratur: "Vargar." Ett porträtt av Petra Ahne, Översättning Joachim Retzlaff, Ersatz, 2018

"The Bloody Chamber And Other Stories" av Angela Carter, 1979

Film: "The Company of wolves", Neil Jordan, 1984

"Vargen och fåraherden", dokumentär, UR Play, 2016

"X&Y", Anna Odell, 2018

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista