"Barry Lyndon" av Stanley Kubrick

9:50 min

När mästerregissören Stanley Kubricks kostymfilm "Barry Lyndon" hade premiär på 70-talet blev den betraktad som vacker - och tråkig - filmjournalisten Mårten Blomkvist hänfördes dock redan från början!

Många filmer har omvärderats i filmhistorien, och uppvärderats efter att ha fått ett ljumt mottagande vid premiären. Men ska en utnämnas till filmens egen den fula ankungen så är det Stanley Kubricks "Barry Lyndon".
När den kom beskrevs den som lång och tröttsam. Idag tycks alla tala om den som en svan, majestätisk, nästan den perfekta filmen.

"Barry Lyndon" hade svensk premiär 1977. Det var perfektionisten Kubricks tionde film. Hans senaste film innan "Barry Lyndon" hade varit "Clockwork orange", en av 1970-talets mest omskrivna filmer. Det var en våldsam och omstridd framtidsvision.
"Barry Lyndon" var något helt annat. Den byggde på den engelska 1800-talsförfattaren William Makepeace Thackerays roman om en irländsk äventyrare, eller streber, som tar sig upp i samhället i slutet av 1700-talet.

Redmond Barry - som först efter halva filmen gifter sig och blir Barry Lyndon - spelades av amerikanska stjärnan Ryan O'Neal. Unge Redmonds irrfärder i Napoleonkrigens Europa börjar då han måste fly från hembyn efter att ha deltagit i en duell.
Duellen i filmen utspelar sig i ett underskönt landskap vid en sjö. Man hör fåglar i bakgrunden. Det dova, klassiska stycket fortsätter att ljuda medan de två duellanterna höjer sina pistoler för att döda varandra.

Den säger mycket om hur "Barry Lyndon" är upplagd. Det är en film som berättar om passioner, utan att själv någonsin röja några känslor. Ni hörde hur sjuttonhundratalskompositören Händels "Sarabande" följde sitt eget spår. Den fick ligga på samma volym, oberörd av att två män i bild ses försöka döda varandra.

Så innehållet svallar av känslor men allt berättas med ett stort lugn. Allt är så vackert. Varenda bild är som en tavla. Allt är inspelat på plats, i riktiga slott och herresäten. Fotografen John Alcott inspirerades av 1700-talsmålningar. Han lyckades filma scener ljussatta enbart med stearinljus. Kubrick fick tag i en lins som tillverkats för NASA, att användas vid rymdfärder. Med den gick att filma i miljöer där ljuset var så svagt att man knappt såg att läsa.

Alcott fick en Oscar.
Kläderna är fantastiska. Den svenska kostymören Ulla-Britt Söderlund fick tillsammans med kollegan Milena Canonero en Oscar för bästa kläder, och scenografin av Ken Adam fick Oscar den med.

Men annars hade "Barry Lyndon" inte mycket för sin skönhet. Recensionerna var negativa. Eller, de var respektfulla, men utan entusiasm. Vackert men livlöst var omdömet. Alla visste att filmen kostat fruktansvärt mycket att spela in och att den tagit enormt lång tid att göra. Det fanns nog en förväntan på något mer eftertryckligt.

Det var traumatiskt att tycka om "Barry Lyndon" när den kom. Folk sa att den var tråkig. Ofattbart, tyckte vi som föll för den. Vi såg ett underverk: en total konstnärlig triumf. Hur kunde man ha tråkigt på en film som i varje stund pulserade av skönhet? Vi kunde inte få nog av "Barry Lyndon", fast var tre timmar lång och hade paus.

Kubrick gjorde det inte lätt för sig, i sin ambition att berätta en historia som fängslar fast han inte ansträngde sig för att grabba tag i tittarna. Berättelsen var ju tvärtom väldigt gammaldags melodramatisk. Knappt har Barry stuckit hemifrån så råkar han ut för landsvägsrövare. Han tar värvning i brittiska armén. Han deserterar. Han blir tvångsrekryterad till Preussens armé. Han räddar ett befäl ur ett brinnande hus och får kunglig belöning. Han blir spion. Han blir medhjälpare till en korthaj, han ställer sig in hos en rik, gift kvinna.

Ja, ni hör. Det är packat. Och allt berättas långsamt och tydligt. Och långsamt. I en scen säger en överste att Barry är en lymmel. Barry försvarar sig och säger att han skulle göra allt för regementet. Fast det är inte så att det glöder om replikföringen.

Musiken var inte heller hetsig. Det är nästan bara klassisk musik i filmen. Som allt annat är den utvald med precision. Schubertmusiken spelades förförelsescen. Där kniper Barry sin lady Lyndon, spelad av Marisa Berenson, amerikansk fotomodell och skådespelerska. Det är hennes förmögenhet Barry vill åt. Hon har en mycket äldre vars död det bara är att vänta ut. Planen går i lås. Så fort Barry är tryggt gift, och bytt namn från Redmond Barry till Barry Lyndon, slutar han hyckla intresse för sin hustru. Hon får sitta ensam medan han festar vilt.

Men Lady Lyndon har en son, lord Bullingdon, som älskar sin mor. Han blir Barrys dödsfiende. Efter att ha blivit brutalt utjagad ur hemmet kommer han tillbaka för att kräva "satisfaction" - det vill säga han utmanar Barry på duell.

"Barry Lyndon" är en svart diamant. Här tecknas en mörk bild av människan. 1700-talet är en tid då det talas mycket om tapperhet, ära och heder. Men det är rå egoism som styr. Nästan alla Barrys känslor är spelade. Vid de få tillfällen då han visar äkta känslor straffar det sig. Människan är ett rovdjur i vackra kläder, säger "Barry Lyndon".

Under åren efter premiären har "Barry Lyndon" sakta men säkert stigit i aktning bland filmintresserade. Idag är uppfattningen helt enkelt att Kubricks tionde film underskattades och att det är en av hans bästa. Kanske rentav den bästa. Allteftersom åren gått har det blivit tydligare och tydligare: ingen kommer att göra en sån här film igen. Ett hantverk i jätteskala - ingen kommer att få pengar till det, ingen kommer att orka. När filmregissörer talar om "Barry Lyndon" får dom något drömmande i rösten. "Barry Lyndon" är den fula ankungen som blev en svan.

Musik som spelats i avsnittet

  • 20.50
    Ttes Raides - Les Autres
    Album: Banco
    Bolag: Warner Music
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista