Etty Hillesum och konsten att älska utan att äga

10 min

Esther "Etty" Hillesum sökte efter en kärlek bortom ha-begäret. Helena Granström följer den andliga utvecklingen i Hillesums berömda dagböcker och funderar över begärets och kärlekens djupa innebörd.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Den där intensiva känslan av att vilja äga.

Du står inför ett vackert landskap, ett landskap vars storslagenhet du inte var beredd på. Det väcker något till liv inom dig som du knappt kan uthärda. Du vill klamra dig fast vid det; det enda sättet att stå ut med att så mycket skönhet existerar, är att göra den till din.

Du står inför ett ting, och allt du kan tänka på är hur detta ting ska kunna bli ditt, som om det vore en sedan länge förlorad kroppsdel som äntligen återfunnits. Du vill ha det, just i den stunden är du säker på att du behöver det för att vara den du borde vara, för att vara hel.

Eller: Du står inför en annan människa.

ingen skönhet varar för evigt – den som inte förmår att acceptera den förlusten, måste istället förneka den.

När Etty Hillesum, en 27-årig holländsk-judisk jurist och översättare, möter den drygt 50-åriga psykoanalytikern Julius Spier är det denna känsla som infinner sig: Viljan att ha honom, och att ha honom för sig själv. De träffas på hans praktik, där han bedriver en okonventionell form av analys, som inbegriper såväl brottning som att han läser i hennes händer, i det han kallar för ”hennes andra ansikte”. Deras relation överskrider snart de terapeutiska ramarna, och kommer att utgöra motor för en intensiv inre utveckling hos Hillesum. I dagboken skildras hennes kluvna känslor inför Spier, de tvära kasten mellan tungsinne och lycka, åtrå och förtvivlan som hon upplever under 1940-talets första år – allt medan förföljelse och misär stegras i världen utanför, och snart tränger in också i hennes egna inre rum.

Begär hon honom? Inte som en man, skriver hon, men som en människa; ändå är det sinnliga ständigt närvarande, inte alltid som åtrå men hela tiden som en vilja till intimitet. Och som klangbotten för denna längtan finns strävan att släppa taget om livet för att på så vis kunna leva det fullt ut, viljan att kunna nå fram till Spier på samma sätt. Här måste också det konstnärliga skapandets drivkrafter utsättas för prövning: Att skriva är, menar Hillesum, bara ”ett annat sätt att 'äga'. Det är att med ord och bild dra föremålen till sig och på så sätt ändå äga dem. Att i all stillhet smyga sig undan i ensamhet med alla skatter jag samlat mig, och skriva ned alltihop, behålla det och avnjuta det för mig själv.” All skönhet är plågsam, eftersom ingen skönhet varar för evigt – den som inte förmår att acceptera den förlusten, måste istället förneka den.

Det sexuella begäret utgör förstås en alldeles egen sorts habegär, nog så omutligt när det uppstår, men utan verkligt djupgående ägandeanspråk. Men det finns en annan känsla, ännu girigare, ännu mer glupande, som i högre grad än den direkta, situationsbundna lusten kräver fullständig kontroll över sitt objekt: Du ska tillhöra mig. Du är bara min. Du ska se, åtrå, älska bara mig. Är det denna känsla som vi ibland kallar kärlek? I alla händelser är det den som Hillesum, vägledd av Spier, strävar bort ifrån, i riktning mot en urskiljningslös kärlek till mänskligheten. Han säger, skriver Hillesum, att kärleken till alla människor är mer än kärleken till en enda. För kärleken till en enda människa är strängt taget bara egenkärlek.

Den sanna kärleken, har det sagts, har ingen annan avsikt än att älska. Men begäret har ingen annan avsikt än att söka sin tillfredsställelse, och denna tillfredsställelse är i sista instans en inre, kanske till och med en inåtvänd, upplevelse. Den förälskades intensiva upptagenhet av föremålet för förälskelsen, är den inte lika mycket en upptagenhet vid det egna tillståndet, en vilja att hålla kvar de jublande känslorna av upprymdhet och lycka?

Och ändå är det från denna källa som drömmen om ömsesidighet hämtar sin näring, drömmen om ett möte där min egen vilja förenas med den andres: Något i honom svarar mot något i mig, något mellan oss gör distinktionen oviktig.

Men kanske är en förutsättning för varje egentligt möte – erotiskt eller annat – en beredvillighet att släppa taget om allt man tror sig ha

Upplevelsen av en sådan korrespondens gör det möjligt att undkomma föreställningen om det erotiska mötet som en transaktion, två individer som använder varandra för att stilla sina respektive lustar. För ett ögonblick gör den det möjligt för mig att tro att verklig ömsesidighet existerar, och dessutom är inom räckhåll; att det finns ett vi, som inte bara är resultatet av förhandlingar mellan två hungriga jag.

Men kanske är en förutsättning för varje egentligt möte – erotiskt eller annat – en beredvillighet att släppa taget om allt man tror sig ha, till och med allt man tror sig vara. Under det dryga år som Hillesums relation till Spier utvecklas, utvecklas också hennes relation till det hon kallar Gud – men denna Gud tycks inte vara en yttre kraft, snarare något i kärnan av det egna jaget: ”I mitt inre finns en mycket djup brunn. Och i den brunnen finns Gud.”

Att uppgå i Gud blir kanske därför detsamma som att lyckas bli den människa som man burit gömd inom sig själv, vilket i sin tur kan betyda att omfatta en kärlek som inte längre kräver att få äga sitt objekt. Att acceptera alltings flyktighet: förälskelsens, skönhetens, den egna identitetens och slutligen också själva livets. Jag kommer att tänka på psykologen Erich Fromm, som i sin bok Att ha eller att vara? ställer ägandet mot varandet, och konstaterar att den som vill slippa dödsskräck inte bör lägga sina krafter på att förbereda sig för döden, utan på ”en fortgående ansträngning att inskränka ägandets livsform och utvidga varandets”. Den som inte tror sig äga något, har inte heller något att förlora. Först när denna insikt verkligen är vunnen, kan vi sluta klamra oss fast vid världen, och först då kan vi erfara den rent och fullt, utan att erfarenheten grumlas av smärta, längtan och sorg.

”Mitt liv”, skriver Hillesum, ”har så att säga utvidgats till att inbegripa döden […] Genom att utesluta döden ur sitt liv har man inte ett fullständigt liv, och genom att räkna med döden utvidgar och berikar jag mitt liv.” Man skulle kunna se denna hållning som en form av kapitulation – att själv välja att släppa in döden i sitt liv kan låta vackert, men för den som vilken dag som helst kan deporteras till ett koncentrationsläger, är det inte bara en förskönande omskrivning? Den död som man tror sig har bjudit in, har den inte alldeles på egen hand sprängt dörren och intagit ens hem, ditsänd av en främmande och okontrollerbar makt?

Med ett sådant förhållningssätt förlorar också överlevnaden sitt självklara egenvärde, den är i sig själv inte nog: ”När vi inte har mer att erbjuda en utblottad efterkrigsvärld än våra till varje pris räddade kroppar och ingen ny mening, som är sprungen ur de djupaste brunnarna av vår nöd och vår förtvivlan, då kommer det inte att räcka till.”

Att undvika döden tycks för Hillesum mindre viktigt än att lära från den. Det kan framstå som att lättvindigt släppa taget om livet – men skulle lika gärna kunna vara att insistera på dess djupaste innebörd. Kanske kan det till och med förstås som uttryck för en innerlig kärlek, storsint nog att ge upp också det som den älskar mest.

Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

 

Litteratur

Etty Hillesum: Dagböcker och brev i urval. Översättare: Brita Dahlman och Olov Hyllienmark. Faethon 2018.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista