EU:s struliga tonåring flyttar ut: Andreas Liljeheden, Bryssel

2:54 min
Utrikeskrönika den 19 februari 2019. Bryssel.

Bryssel tisdag,

Snart är det dags. Den motsträviga och bråkiga tonåringen ska flytta ut. Sorgligt tycker de flesta i familjen. Skönt kanske någon känner.

Men oavsett vad man tycker så blir det i alla mer plats hemma för de andra familjemedlemmarna. Rummet som tonåringen lämnar är redan tjingat. Några av syskonen ska byta upp sig till större rum och det till och med ska byggas om.

Det är i alla fall planen.

Ja, inte min plan då. Utan EU:s, efter Brexit.

Den motsträviga och bråkiga tonåringen är så klart Storbritannien. Familjen är EU. Och huset det är EU-parlamentets lokaler i Bryssel och Strasbourg.

Det var så här Brexit beskrevs, som ett barn som flyttar hemifrån, lite på skämt men också lite på allvar, när jag träffade en av dem som roddar logistiken här på parlamentet nyligen.

Inom EU-parlamentet har man kallt räknat med att britterna ska lämna i tid, den 29 mars, vilket skulle betyda att 73 brittiska ledamöter lämnar husen och att andra tar över deras utrymmen.

Så ser planen ut som logistikerna i parlamentet jobbat med i flera år nu och det är ett enormt planeringsprojekt. Varje ledamot har ett eget kontor plus två rum till för en handfull assistenter. Vi pratar om detaljplaner för tusentals kontor. Bara i Bryssel.

Men på senare tid, har man fått börja jobba allt mer med en plan B, ett alternativt arrangemang, skulle man kunna säga. En plan där britterna kanske inte lämnar, eller åtminstone inte lämnar i tid innan de nya ledamöterna flyttar in efter EU-valet i slutet av maj.

För den bångstyriga tonåringen agerar, i familjens ögon, motsträvig strulputte ända in i det sista. Det är bara drygt fem veckor kvar tills flyttlasset ska gå men det finns ingen plan för hur det ska gå till. Trots att man har pratat om det i två års tid.

För parlamentets logistiker innebär osäkerheten kring britternas flytt ”en jäkla massa mer jobb”. För man ska komma ihåg att även plan A, ett vanligt byte av parlamentariker, som i vår i samband med valet, är krångligt i sig. 

Det är nämligen omöjligt att göra alla nöjda i den stora EU-familjen när rummen ska fördelas. För de flesta tycker att just dem ska ha de bästa rummen och de bästa rummen de ligger högst upp. Ju högre upp i byggnaden man sitter desto mer status har man. Så ser de flesta på saken får jag höra, såväl ledamöter från traditionella partier i mitten som högerextrema och kommunister. Alla vill de sitta högts upp. Förutom de som lider av klaustrofobi och inte kan åka hiss. För dem behövs en plan C.