Hegemoni – ett begrepp på glid

10 min
Alla från vänster till höger kastar ordet "hegemoni" omkring sig. Men vad betyder det egentligen? Elin Grelsson Almestad gräver i H-ordets historia.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Liberalernas trånga ensidiga hegemoni skapar mer problem än den löser, skriver socialistiska Internationalen medan Lars Anders Johansson, i  tankesmedjan Timbros nättidning Smedjan konstaterar att den svenska likhetskulturen syns i den  modernistiska hegemoni som varit rådande inom svensk arkitektur och stadsplanering sedan slutet av 1930-talet. I riksdagen råder en nyliberal hegemoni, förklarar Rättvisepartiet Socialisterna medan Mats Blomberg skriver i tidningen Fokus om hur borgarna 1976 lyckades bryta vänsterns hegemoni. Samtliga exempel är hämtade från ett par veckor i svenska medier.

Hegemoni är ordet på allas läppar. Ja, i alla fall om man ser till hur det har spridit sig under de senaste decennierna – från att främst ha hört hemma i universitetsmiljöer och akademiska diskussioner till att nu florera på allt från feministiskaworkshops till ledarsidor av alla politiska färger. En sökning i mediearkivet Retriever visar hur begreppet endast omnämndes ett fåtal gånger per år i dagspressen under 1990-talet för att sedan stadigt öka. Knappt ett par decennier in på tjugohundratalet förekom begreppet med marginal över 500 gånger per år i sportsammanhang, ledartexter och kulturanalyser. Det förekommer förstås också i publikationer som inte registreras i något mediearkiv, mer ljusskygga sajter som talar om ”etablissemangsmedias hegemoni”. Ja, detta luddiga begrepp används av alla politiska läger och i skilda syften. Men vad betyder det egentligen?

2017 utkom historikern och sociologen Perry Anderson med boken ”The H-word” som går till botten med hegemonins idéhistoria, utifrån en liknande iakttagelse kring begreppets utbredning. I snitt ges det ut en engelskspråkig titel i månaden med ordet ”hegemoni” i.

Anderson återvänder till begreppets ursprung – grekiskans hegemonia som betyder ledning eller ledarskap. Härifrån kommer den geopolitiska betydelsen av hegemoni där en eller ett flertal svagare stater underkastar sig en starkare stat frivilligt, i syfte att erhålla internationellt erkännande, beskydd eller ekonomiskt bistånd. I Grekland var det Sparta och Aten som skapade sig hegemoniska särställningar där andra stater underkastade sig dem i utbyte mot beskydd. Aristoteles beskrev systemet som att ”de båda hegemoniska staterna i Grekland tog sin respektive styrandeform som standard och ålade dem på andra städer, i ett fall demokrati och i ett annat fall oligarki, fram tills att det hade blivit en fast vana hos befolkningen i resten av städerna att inte ens önska jämlikhet utan endast välja mellan att regera eller att uthärda underkastelsen.” Ungefär så fungerar hegemoni, oavsett i vilket sammanhang den uppstår. Det verkar de flesta vara överens om.

Hegemonin döljer med andra ord de politiska dimensionerna genom att få det att framstå som objektivt

Efter Grekland och Aristoteles faller begreppet mer eller mindre i glömska fram till mitten av 1800-talet, då det återkommer i diskussioner och analyser kring Preussen och kejsardömets särställning innan det landar hos revolutionärerna i Ryssland. Här handlade det inte längre om relationen mellan stater, utan om relationen mellan klasser inom en och samma stat där Lenin använde sig av hegemoni som en fokuserad social strategi; att ena alla grupper som allierade under proletariatets diktatur, inte minst den stora majoriteten bönder. Det var också genom denna definition av hegemoni som den italienska kommunistledaren Antonio Gramsci kom i kontakt med begreppet under 1920-talet. 1926 dömdes Gramsci till 20 års fängelse av Mussolini-regimen och började under fängelsevistelsen att nedteckna sina tankar om samhället, totalt 29 anteckningsböcker där han bland annat utvecklade teorin kring kulturell hegemoni. Begreppet beskriver hur en styrande klass kan dominera genom kulturen i samhället – dess vanor, beteenden, upplevelser och värderingar – så att den styrande klassens sätt att leva och livsåskådning blir normerande och gör att det politiska, sociala och ekonomiska tillståndet i samhället framstår som naturligt och oundvikligt. Hegemonin döljer med andra ord de politiska dimensionerna genom att få det att framstå som objektivt.

Det ska dröja till 1970-talet, långt efter Gramscis död, innan fängelseskrifterna trycks och sprids i både Italien och andra länder. Den kulturella hegemonin blir från och med då ett nyckelbegrepp för att beskriva nyliberalismen, borgerlighetens makt i samhället och hur kapitalismen närmast betraktas som en naturlag. Även inom genusvetenskapen plockas begreppet upp för att beskriva så kallad ”hegemonisk maskulinitet”. De beteenden som den hegemoniska maskuliniteten innehar ses som naturliga, vanliga och positiva, men är också en idealbild som ingen kan leva upp till. Det närmaste män kan komma är delaktighet, det vill säga man delar den hegemoniska manlighetens ideal, även om man inte kan leva upp till den fullt ut. Genom att eftersträva hegemonin och på så vis stödja idealet, åtvinner männen de fördelar som den hegemoniska maskuliniteten tilldelas. I samband med #metoo aktualiserades den analysen, kring frågeställningar hur vissa beteenden kan ursäktas och till och med legitimeras.  Likaså återkommer begreppet i den återkommande frågan om en manlighet i kris. Vad sker med den enskilda mannen när hegemonin förändras från den starka, industriarbetande familjeförsörjaren till den emotionellt tillgängliga mannen vars partner tjänar mer? Vad händer med de män som känner sig vilsna och omsprungna, eftersom hegemonin kräver någonting annat av dem nu?

Så vad talar vi egentligen om idag när vi talar om hegemoni? Den hegemoniska maskuliniteten, liksom den marxistiska kulturella hegemonin är bara några av de begrepp som ordet återkommer i. Hegemoni används också för att exempelvis att kritisera journalisters påstådda mörkning om invandringens effekter eller påvisa hur så kallad etablissemangsmedia vägrar berätta om chemtrails på himlen. Det är sannolikt en naturlig följd av ett samhälle som de senaste decennierna förvandlats till ett informations- och påverkanssamhälle, där alltfler röster vill göra sig hörda, liksom ett samhälle där tilltron till auktoriteter minskat och alla kan skapa sig sina egna sanningar.

Hegemoni upprätthålls, enligt Gramsci, genom att de intellektuella på olika sätt företräder den styrande klassens intressen och förklarar sakernas tillstånd för undersåtarna på ett sådant sätt att de upplever de maktförhållanden som råder som självklara och därför självmant ger sitt samtycke till att låta sig styras. En formulering som idag lika gärna kunde vara hämtad från Flashback forum eller en antivaccinationssajt. Det finns ju i själva verket också något gott i att vissa hegemonier – exempelvis hur vi talar om Förintelsen eller att vaccination gynnar både individ och folkhälsa – faktiskt har etablerats. Samtidigt är andra hegemonier, som tron på evig utveckling på en jord med begränsade naturresurser, fortfarande starka fastän all forskning pekar på att vi är på väg mot en klimatkatastrof.

Det finns med andra ord anledning att tro att såväl Aristoteles som Gramsci vänder sig i sina gravar när de ser hegemonibegreppets slängiga användning i alla former av svensk debatt, men det är ett symtom på tiden vi lever i. Makten är mer differentierad, rösterna är fler. Hegemoniordet är idag allas och samtidigt ingens alls.

Elin Grelsson Almestad, författare och skribent

 

Litteratur

Perry Anderson: The H-word. The Peripetetia of Hegemony. Verso, 2017.

Raewyn Connell: Maskuliniteter. Översättning Åsa Lindén och Nils Sjödén. Daidalos, 2008.

Antonio Gramsci: Selection From the Prison notebooks. Redaktör och översättare Qouintin Hoare och Geoffrey Nowell Smith. Lawrence and Wishart, 1971.

Kristoffer Holt: Mediemisstro där ytterkanterna möts. Institutet för mediestudier, 2016.

Dag Thorén: Mediakriget. Lunds universitet, 2015.