Den blinda lojaliteten med nationen: Naila Saleem, Stockholm

3:06 min
Utrikeskrönika den 25 februari. Stockholm.

Stockholm, måndag.

Ungefär samtidigt som jag häromveckan sjönk ner i bekväm biofåtölj i den välmående stadsdelen Jangpura i södra Delhi körde en självmordsbombare in i en busskonvoj i Pulwama i Jammu & Kashmir. Ett fyrtiotal människor dödades och många skadades. I konvojen färdades 2 500 poliser på väg tillbaka till tjänstgöring i den omstridda delstaten. Det här är det blodigaste attentatet mot de indiska försvarsstyrkorna på länge.

Jag spenderade resten av den där kvällen i goda vänners lag, omedveten om tragedins omfattning. Vi var upptagna med att diskutera gatu-teaterns roll i indiska valkampanjer och hur vissa teaterskapare faktiskt lever gott på att under valrörelser uppföra pjäser åt flera konkurrerande partier samtidigt. Medan vi åt våra ostsmörgåsar och drack chai så mobiliserades Indiens nationalistiska och patriotiska krafter för fullt.

Missförstå mig inte nu; attentat var fruktansvärt - alla dessa människor som nyss sagt adjö till nära och kära och nu inte finns längre. Men det finns en viss dramaturgi som sätts i spel när Indiens och Pakistans konflikt över Kashmir blossar upp på det här sättet. Indien hävdar alltid att dåden planerats och utförts av grupper med bas i Pakistan medan pakistanska ledare lika rutinmässigt förnekar detta.

Nästa steg är att avkräva i det närmaste blind lojalitet med staten. En utveckling som är särskilt stark i Indien där regeringen driver en hindunationalistisk politik. Gud nåde den kändis som inte tillräckligt tydligt uttrycker sin patriotism i dessa dagar. När ilskan når stormstyrka sätts rationalitet och nyanser ur spel.

Som häromkvällen när en arg folkmassa i Bangalore krävde att ett bageri med namnet Karachi Bakery skulle byta namn. De verkar ha trott att bageriet hade kopplingar till fienden men i själva verket grundades det av en sikh som lämnade Pakistan 1947.

Efter ett tag brukar hetsen lägga sig och normaliteten återställs. Vilket för kashmirierna innebär att deras vardag i lågintensivt krig glöms bort. Jag har besökt både Azad Kashmir i Pakistan och Jammu & Kashmir i Indien. Det var förvisso väldigt länge sedan men av medieuppgifter att döma är mycket sig likt. Vad kashmirierna vill tar ingen spelare hänsyn till; inte regeringarna och definitivt inte jihadisterna. Samtidigt är lokalbefolkningen en i sig viktig makt aktör; inte heller den utan skuld. Det är en intrikat väv av makt och oheliga allianser.

Indien går om bara några månader till val. Om Kashmir blir en valfråga efter attentatet i Pulwama - ja det för tidigt att sia om. Men nationalismen har i alla fall fått sig en rejäl boost.