IS är inte ett avslutat kapitel: Johan-Mathias Sommarström, Istanbul

3:36 min

Utrikeskrönika den 28 februari 2019. Istanbul.

Istanbul torsdag.

Jag vill redan nu varna för brutala skildringar, så känsliga lyssnare och barn bör kanske rikta uppmärksamheten åt annat håll några minuter.

Fem år efter att horder av unga män och kvinnor reste till Syrien och Irak för att ansluta sig till den brutala och då segerrika mördarsekten IS har debatten tillslut nått Sverige på allvar.

Vad ska vi göra med dem som vill till Sverige igen.

Visserligen har omkring 150 redan återvänt, men nu vill de som höll ut längst i terrorsekten tillbaka till Sverige.

Debatten förs på mängder av plattformar. Argument stöts och blöts.

Ska de få komma till Sverige och ställas till svars här?  Kommer de att vara som tickande bomber? Hur ska man göra med deras barn? Och kvinnorna?

De flesta har aldrig träffat terroristerna, deras familjer eller deras offer. Det behövs inte heller, det är inte svårt att bilda sig en uppfattning om mördarsekten.

Men jag tänkte ge några ytterligare detaljer eftersom jag har träffat dem, deras familjer, deras offer. De har försökt döda mig och de har dödat en kollega och vän.

De klädde honom i orange overall och skar halsen av honom. Det var 2014, allt filmades, filmen spreds.

Alla visste.

Alla IS-terrorister visste, deras anhöriga visste, ändå stannade de kvar.

När det självutropade kalifatet var som störst skröt de över det paradis de påstod sig leva i, de skröt över att vara krigare eller att de födde nya krigare.

Nu vill de tillbaka.

Trots att de hatar det som vår västdemokrati står för.

Vi har sett vidriga bilder och klipp men ibland när jag träffat överlevare har jag nästan inte kunnat beskriva vad de vittnat om. Ondskan har varit för overklig, utomjordisk.

Kvinnor och pojkar som våldtas och säljs.

Jag har hört vittnesmål om offer som kastats i tråg med kokande motorolja, hört anhöriga till de som låst in i burar, dränkts in i bensin och bränts till döds. Eller låsts in i burar som sänkts ner i floden.

I helgen gjorde brittiska styrkor en fasansfull upptäck när de hittade ett 50-tal avhuggna huvuden tillhörande yazidiska sexslavar. Huvudena hittades i soptunnor i Baghouz, IS sista fäste.

De som reste för att ansluta sig till kalifatet visste det här.

De visste också att barn sattes i särskilda skolor för att hjärntvättas att växa upp och bli terrorister.

Flera av de tillfångatagna blev också hjärntvättade, en irakisk general berättade för mig att många av de befriade fångarna var fientliga mot sina befriare och kallade dem kafir, otrogna. En tidigare fånge som jag intervjuade sa att även om han visste att IS hade fel, sådde de frön av tvivel i hans hjärna. Flera av hans kamrater var förlorade som han sa.

Nu säger IS-terroristerna att de jobbade som chaufförer, sjukvårdare och kockar. De har absolut inte stridit.

Samma sak med de tillfångatagna IS-terrorister jag träffat.

IS måste i så fall vara den mest chaufförtäta organisationen i historien, inga stridande, bara chaufförer.

Kvinnorna säger att de är offer, trots att de anslöt sig frivilligt och stod helhjärtat på IS sida så länge den brutala sekten var segerrik.

Jag har ingen lösning, den får andra ge. Det enda jag vill be om är att inte vara naiv. Även om IS kalifat är krossat finns mentaliteten kvar och tusentals IS-terrorister är fria och gömmer sig i slumrande terrorceller i Irak och Syrien.

IS är inte ett avslutat kapitel.