Vår våldtäktskultur är inte naturgiven

10 min
Skam är och har alltid varit kniven som använts för att skära ut tungan på våldtäktsoffret. Maria Küchen reflekterar över våldtäktskulturens mekanismer och kampen mot tystnadskulturen.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Prinsessan Philomela har beskrivits som en gestalt av mindre betydelse i den grekiska mytologin. Hon var dotter till kungen av Aten. Hennes syster Prokne var gift med kung Tereus av Trakien. När den vackra Philomela besökte sin syster blev Tereus enligt myten så överväldigad av hennes skönhet att han våldtog henne.

För att Philomela inte skulle kunna berätta om övergreppet skar han sen ut hennes tunga.

Berövad talförmågan avslöjade Philomela vad som hade hänt henne genom att väva en gobeläng, en bildväv som visade vad kungen hade gjort. 

Både Murad och Gebhardt visar också i sina texter hur våldtäkt används som vapen – och som metod för män att bygga gemenskap.

Myten om Philomela speglar hur kvinnor i alla tider har utsatts för sexuella övergrepp och sedan tystats. Metoderna för att tysta är många. Några av dem beskrivs i den tyska historikern Miriam Gebhardts bok ”När soldaterna kom”.

Gebhardt belägger hur inte bara röda armén, utan även brittisk, fransk och amerikansk militär, våldtog tyska kvinnor i andra världskrigets slutskede. De allierade soldaternas våldtäkter har förtigits ända in i vår samtid. Ett skäl är förstås att segrarna skriver historien, men Gebhardt går djupare än så.

”Kvinnorna teg inte bara för att de var rädda att själva bli socialt utstötta eller dra skam över sin familj” skriver hon. ”Den allmänt rådande omvända bevisföringen – att det inte var förövaren som måste rentvå sig, utan offret – kom snabbt i svang. Vi vet också att många våldtäktsoffer av sina närmast anhöriga direkt uppmanades att tiga om det de varit med om.”

Skam är och har alltid varit kniven som använts för att skära ut tungan på våldtäktsoffret. Att våga tala är att förflytta skammen. En av de allra modigaste bland de kvinnor som talar är yezidiskan Nadia Murad, som i sin bok ”Den sista flickan” beskriver hur hon kidnappades, förslavades, torterades och våldtogs av IS-terrorister.

Hennes berättelse är inte enbart ett personligt vittnesbörd om vidrigast tänkbara övergrepp. Den är dessutom ett livsviktigt stycke samtidshistoria. IS vedervärdigheter och yezidiernas specifika situation, deras tro och deras utsatthet, sätts i ett större globalt politiskt sammanhang.

Både Murad och Gebhardt visar också i sina texter hur våldtäkt används som vapen – och som metod för män att bygga gemenskap.

”Det handlade inte i första hand om sexuella behov utan om soldatgemenskapen” skriver Gebhardt. ”Det handlade inte bara om att bestraffa fienden utan om att interagera med kamraterna. Själva offren tycks de knappast ha uppfattat som människor.”

Våldtäkt är med andra ord inte något som enbart enstaka extra onda och sjuka män begår. Våldtäkt är uttryck för en kultur, och den kulturen odlas inte bara i det primitiva förflutna, i krig och på främmande platser långt borta.

I boken ”Våldtäkt – aspekter av ett brott” av historikern och journalisten Mithu M Sanyal, kartläggs våldtäktskulturens djupa rötter här hos oss i västerlandet. Rättsligt och moraliskt har skuldbeläggande av offret och krav på omvänd bevisföring börjat luckras upp först på senare tid.

Deras röster samlar sig till klagosång om ett terrorvälde som inte bara upprätthålls genom regelrätta övergrepp

Gruppvåldtäkt som metod för att bygga gemenskap pojkar och män har länge förekommit i vår egen fredliga vardagskultur, både här i Sverige och i väst generellt. Jag är inte ensam om att personligen ha erfarenhet av det. Författaren och akademikern Roxanne Gay skriver i inledningen till antologin ”Inte så farligt”:

”När jag var tolv år utsattes jag för en gruppvåldtäkt i skogen bakom kvarteret där jag bodde”.

I boken berättar så trettio andra kvinnor om liknande erfarenheter. En av dem våldtogs av sin fasters man, en annan av sin pappas bästa vän, en tredje av sin kurskamrat på universitet. Deras röster samlar sig till klagosång om ett terrorvälde som inte bara upprätthålls genom regelrätta övergrepp, utan genom sådant förment oskyldigt som busvisslingar och tillrop:

”Kom hit då, Milfpattar, jag vill knulla dig från sidan” ropar en man i New York från en bil till en kvinna på trottoaren i hennes dotters närvaro.

Är det så farligt? Han tog ju inte på dig, får hon höra, han skadade dig ju inte, han våldtog dig ju inte. En man konstaterar att hon vid över fyrtio års ålder ”fortfarande har det” och borde ta tillropen som en komplimang.

I utkanten av träsket där sexuellt våld används som vapen och maktmedel, pågår småtafsande i smyg och verbala övergrepp förklädda till komplimanger. Chefer tafsar på anställda, äldre män tafsar på unga flickor, överordnade tafsar på underordnade.

I träskets mitt, i mörkrets hjärta, härjar IS soldater.

Naturligtvis är det omätligt mycket mer fruktansvärt att förslavas och våldtas än att utsättas för verbala sextrakasserier på stan. Men gränsen för vad en kvinna bör stå ut med utan att klaga går inte någonstans inuti träsket, det går runt det.

Och våldtäkt är inte ett öde värre än döden.

Våldtäkt är ett förödande trauma, men det innebär inte att den tramuatiserades liv är förverkat.

Nadia Murad skildrar hur andra flickor tog livet av sig hellre än att bli våldtagna, hur de klöstes och slogs. Själv gjorde hon inte motstånd. ”Jag slöt bara ögonen och önskade att det skulle ta slut.” Så kan livsvilja se ut hos dem som utsätts, överlevnadsvilja.

Att spela död hellre än att dö – att frysa till is – det är en vanlig reaktion hos kvinnor som våldtas. Och det är, slår det mig plötsligt, varken underkastelse eller passivitet.

Kvinnor fryser till is i trots mot den traditionellt patriarkala föreställningen att en kvinna som våldtagits utan att kämpa emot egentligen var med på noterna – och även om hon kämpade emot är hon förbrukad, värdelös.

vem som våldtar och tolererar våldtäkt är kanske inte primärt en fråga om kön utan om makt. Så länge män har makten, är det män som våldtar.

Den här kvinnosynen är så utbredd att den nästan tycks universell. I slagskuggan från patriarkatets uråldriga brutala välden överallt i världen, kan man fråga sig om mannen faktiskt är ond, en sämre varelse.

Men om vi i stället för att demonisera mannen går med på att det finns en våldtäktskultur, då är våldtäkt inte en naturlag utan en kulturprodukt som kan påverkas och utplånas. Och vem som våldtar och tolererar våldtäkt är kanske inte primärt en fråga om kön utan om makt. Så länge män har makten, är det män som våldtar.

Passager i Roxanne Gays bok skildrar hur kvinnor våldtar andra kvinnor, och Nadia Murad beskriver sitt hat mot sin plågoandes mamma: ”Vad jag inte kunde förstå var varför en kvinna skulle gå med jihadisterna och öppet fira att kvinnor förslavades.”

Att vilja befinna sig på maktens sida, hellre än att solidarisera sig med de maktlösa och utsatta, är kanske inte helt och hållet knutet till kön och genus. Och Tereus våldtog i själva verket inte Philomela för att hon var vacker och han var man. Han våldtog henne för att hon i egenskap av kvinna var maktlös och hans var kung.

Philomela må ha varit maktlös, men det innebär inte att hon är en mytologisk gestalt av mindre betydelse. I varje berättelse om sexuella övergrepp som maktmedel och skambeläggande tystnadskulturer står hon i centrum.

Nadia Murad, Miriam Gebhardt, Roxanne Gay, Mithu M Sanyal – berättelserna de presenterar ingår allihop i Philomelas väv. Sällan har det blivit så påtagligt för mig som när jag läser deras böcker, att orden ”text” och ”textil” är besläktade. Allesammans skriver de fram, väver fram, de tystades bilder.

Maria Küchen, författare och skribent

 

Litteratur

Roxane Gay: Inte så farligt – 30 berättelser om våldtäkt och övergrepp. Översättning: Hjalmar Manfred Svensson och Manne Svensson. Albert Bonniers förlag, 2019.

Miriam Gebhardt: När soldaterna kom – Våldtäkterna mot tyska kvinnor vid andra världskrigets slut. Översättning: Margareta Zetterström. Karneval förlag, 2017.

Nadia Murad, Jenna Krajeski, Amal Clooney: Den sista flickan – berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten. Översättning: Manne Svensson. Albert Bonniers förlag, 2018.

Mithu Sanyal: Våldtäkt – aspekter av ett brott. Översättning: Helena Hansson. Ordfront förlag, 2018.