Att leva som minoritet tillhör kärnan i den judiska erfarenheten

9:35 min
Att vara jude är att leva utan makt bland andra, det är centralt i det judiska arvet. Det menar Kenneth Hermele i denna essä om den judiska identiteten.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det berättas att när Israel var en nybildad stat frågade en rådgivare statsministern Ben Gurion hur man skulle göra med de judar i landet som inte ville delta i samhällsbygget, inte arbeta, inte försvara landet: Skulle de ultraortodoxas särställning tolereras eller skulle de tvingas bidra som alla andra?

Det var ingen lätt fråga. Å ena sidan hade Israel skapats av nya judar med geväret i ena handen och spaden i den andra, de nya israelerna var så långt ifrån Europas gamla gettojudar som det bara gick att komma; alltså tvinga alla att bidra.

Å andra sidan utgav sig Israel för att vara alla judars land, en återkomst till det historiska hemlandet, och då hörde också de torastuderande och arbetsovilliga ultraortodoxa hemma där.

en stat som rymde ett hem för judar, eller en stat som bara rymde ett judiskt hem.

Ben Gurions svar blev en motfråga: hur många rör det sig om? Ett par hundra. Det har vi väl råd med, avgjorde Ben Gurion. Och så beslöts det att de ultraortodoxa skulle ges ett priviligierat liv i det nya landet.

Nu läser jag att detta är en skröna, och att bakom Ben Gurions beslut fanns en oro för att FN:s delningsplan inte skulle gå igenom om judarna i Palestina var splittrade, och för att nå enighet såg han sig tvungen att kompromissa och ge de ultraortodoxa den särställning de sedan dess haft. De fick dessutom makten över en stor del av människors privatliv, frågor som i de flesta demokratiska samhällen inte avgörs av religiösa dogmer eller i religiösa domstolar vilar i Israel i händerna på ett rabbinat som inte ens representerar en majoritet av de judiska israelerna. Det handlar om familjlagstiftningen, giftermål och skilsmässor, om möjligheten att resa på shabbaten, om vem som är jude.

Det är förvånande: sionismens urtanke är ju att göra judar till ett folk som alla andra, och då vore väl franska revolutionens princip att tro är en privat angelägenhet lämpligare? Men icke, den politiska nödvändigheten av att visa upp en enad front fällde utslaget.

Redan här kan vi se en skillnad mellan judars liv i Israel och utanför. För judar utanför Israel är det naturligt att välkomna en sekulär stat som behandlar alla människor lika, som inte ser till religion eller kultur eller historia när det gäller alla medborgares lika rättigheter och skyldigheter. Men i Israel härskar en religiös minoritet över viktiga delar av privatlivet.

Samtidigt har den politiska utvecklingen i Israel gått i nationalistisk riktning, så att landet mer och mer blivit ett land för judar och mindre och mindre för andra som lever där, jag tänker i första hand på palestinier förstås men också på alla medborgare som inte är judar. Den nationalstatslag som antogs av Knesset 2018 visar detta tydligt: Israel är judars nationalstat och ingen annans. I ett upprop krävde författarna David Grossman, Amos Oz, AB Yehoshua, Etgar Keret och många fler att lagen upphävs då den ”tillåter diskriminering på religiös och rasistisk grund”. Lagen går emot Israels demokratiska karaktär och strider mot landets självständighetsförklaring som talar om alla israelers lika rättigheter.  

Det hade inte behövt gå så illa. Redan före Israels tillkomst diskuterades om den blivande staten skulle bli en stat där judar kunde leva i trygghet och säkerhet bland andra, judar och palestinier sida vid sida? Eller skulle det bli en stat endast för judar? Sagt med andra ord: en stat som rymde ett hem för judar, eller en stat som bara rymde ett judiskt hem. En grupp namnkunniga men tyvärr inte särskilt inflytelserika judar vände sig mot tanken på ett exklusivt judiskt land, ett land på bekostnad av de palestinier som redan levde där. De kallade sig Brith Shalom, Fredsförbundet. Dit hörde filosofen Martin Buber, kabbalans utforskare Gershom Sholem, rabbinen och rektorn vid Hebreiska universitet Judah Magnes, hälsovårdaren Henrietta Szold samt den politiska tänkaren och filosofen Hannah Arendt.

Men ”ett land för två folk” var en tanke som aldrig fick fäste, inte bland palestinier heller, det fanns helt enkelt inget gehör då för en enstatslösning på någon sida av skyttegraven. Och efter Förintelsen försvann det lilla stödet som Brith Shalom hade haft bland judar i Palestina helt och hållet, och, skulle jag tro, också bland judar utanför landets gränser.

den typiska judiska erfarenheten är att leva som minoritet, i mångfald. Det är regeln, Israel är undantaget, också för judar.

Det amerikanska Pew Research Center har undersökt värderingar och självsyn hos amerikanska och israeliska judar. Det finns förstås mycket som förenar, som synen på Förintelsen, den judiska religionen, omtanken om staten Israel. Ett folk ser det ut som, judar där som här. Men det finns en skillnad, och jag tror den blivit viktigare med åren. Fråga en amerikansk jude vad det innebär att vara jude och svaret handlar om moral och etik, att en jude arbetar för rättvisa och jämlikhet, att intellektuell nyfikenhet är en viktig beståndsdel i ett judiskt liv. Det tycker många israeliska judar också men inte alls i samma omfattning som bland judar utanför Israel. En skillnad mellan judar i Israel och judar i Förskingringen, alltså.

Fast ordet ”Förskingring” är ju ganska missvisande, som om att vara israel var det naturliga tillståndet, när det bara är ursprunget. Jag tänker snarare som Hannah Arendt, som filosofen Judith Butler och sociologen Eva Illouz – tre judiska kvinnor som alla formats av sina liv som judinnor utanför Israel men i nära relation till utvecklingen i landet – att den typiska judiska erfarenheten är att leva som minoritet, i mångfald. Det är regeln, Israel är undantaget, också för judar.

Den judiska erfarenheten har formats utan ett eget land, utan en egen stat, utan att tillhöra den dominerande tron eller kulturen, utan en egen armé, en egen polis. Att vara jude är att leva utan makt bland andra, det är kärnan i det judiska arvet.

Och det är ett arv, en position att välkomna, särskilt som den i dagens värld har blivit allt vanligare, vi lever ju i folkvandringens epok, mångfald och blandning är det nya normala.

Fast i land efter land i Europa kommer det fram nationalistiska partier som utlovar en återgång till ett drömt, rent ursprungstillstånd där alla omkring dig såg likadana ut, talade samma språk och dyrkade samma gudar som du själv. Samtidigt som nationen bara bestod av sådana som var som du. Mot denna reaktionära kraft som vill tvinga oss tillbaka till ett förflutet som aldrig funnits gör den judiska erfarenheten motstånd. Mot främlingsrädslan utgör den judiska erfarenheten en hoppingivande påminnelse om glädjen av att leva tillsammans med och bland andra.

Utanför Israel, ja, men inte i Israel. Jag tror det är därför den israeliska erfarenheten – inte den judiska – vinner anklang hos de främlingsfientliga och nationalistiska krafterna i Europa, de känner igen sig i Israels nationalism och motstånd mot blandning. Det är därför ingen motsägelse att härskarna i Polen och Ungern gärna lierar sig med Israels regering. Orban har förstått att det finns två sorters judar, de i Israels regering som tänker som han, och de i Ungern som han vill hålla nere.  

Alla judehatare räds det som är kärnan i det judiska utanför Israel: att vi genom att leva blandat kan erfara inte bara att andra människor är ganska lika varandra, utan också att de är lika oss själva.

Kenneth Hermele, ekonom och författare