Låtsatslandet Tjetjenien: Jesper Lindau, Groznyj

3:53 min
Utrikeskrönikan 12 mars

Groznyj tisdag om Låtsaslandet Tjetjenien.

Om hur hårdhänt och grym normaliseringen av en brutal och våldsam verklighet kan gå till.

Jag har inte varit här på ett tag, i huvudstaden Groznyj i Tjetjenien.

Förra gången träffade jag människor som utsatts för tortyr, kidnappats eller fått halva sin familj skjutna.

Redan då kallades Groznyj för kulisstaden.

Spåren efter de två mycket blodiga krigen på 90-talet och vid millennieskiftet, hade försvunnit i snabb takt, med kuliss-fasader som sattes upp, ibland utanpå de gamla halvt sönderbombade väggarna som malts sönder av ryska bombplan.

Men nu har låtsaslandet Tjetjenien tagit än fler steg mot – i alla fall en ytans glömska. 

I centrum ligger nu vackra exklusiva restauranger på Putingatan, som flimrande lyses upp av neon-böljande skyskrapor, i modeaffärer hänger kläder till den vackra eliten och många fler sjaletter bärs av kvinnor som glatt plockar i sig sushi.

På låtsas-hotellet där vi bor finns merchandise-affären Achmat fightclub, i lobbyn sitter fotbollsspelarna i FC Achmat, som sedan spelar på Achmat stadion.

Groznyj city har tagit på sig ytterligare att lager urbana skyddskläder för att ge sken av att här härskar någon form av normalitet, inte den enväldige presidenten Ramzan Kadyrov.

Det finns väl upplysta luckor i låtsas-idyllen.

Personkulten är kvar. Alla bilderna på Ramzan och hans mördade pappa, den förre presidenten Achmat.

Men nu i en ny modern form. Förr hängde deras porträtt överallt – som vanliga tavlor – lite old school.

Nu fladdrar den levande och den döde ledarens ansikten fram på skärmar på den 30 våningar höga skyskrapan i city.

Ramzans leende byts ibland ut mot pappan Achmats buttra ansikte. ”I love Groznyj” står det.

Achmat, han dog i en bomb-attack, och sonen tog med Vladimir Putins välsignelse över jobbet som Tjetjeniens president.

Även om krigen har upphört, pågår det under ytan, landet lever som i ett hav av rädsla.

”Här finns ingen annan rätt än Ramzans, detta är en totalitär del av det auktoritära Ryssland”, det sa den kända människorättsförsvararen Svetlana Gannusjkina till mig när jag träffade henne utanför en domstol i en by i Tjetjenien där en annan människorättsförsvarare riskerar 4 år i fängelse.

Allt det nya är som en teater, inte för alla människor som bor och lever där, för visst är det kul att äta god mat och ha en stad med vägar som inte är fulla med gropar, men det är ändå som en teater.

Främst för ryska TV-kameror som filmar hur väl den forna brutala krigsskådeplatsen utvecklat sig, men också för oss andra.

Kommer man första gången till Groznyj omsluts man av denna förförande glömska. Och det blir läskigt för minnena av alla de dödade, minnena hos de kidnappade, torterade och fängslade, de finns kvar, de promenerar där bredvid dig, vid ingången till lattécaféet.

För bakom ytan i alla låtsasland, där mullrar alltjämt en våldsam och brutal verklighet.