I väntan på Skrutten: Claes Aronsson, London

3:09 min
Utrikeskrönikan 14 mars. London.

London, torsdag.

Jag går i väntans tider. Väntan på Skrutten som vi har satt som arbetsnamn, eller Skurken som mammans släktingar säger. Kanske blir det Skunken framöver när den börjar äta vanlig mat.

Jag väntar också på Brexit som bara kallas för det. Kärt barn har många namn men Brexit är det ingen som talar kärleksfullt om längre. Vissa kvällar är jag så trött på det att jag hoppas att Storbritannien ska lämna EU utan ett avtal så snabbt som möjligt. Den 29:e mars var det sagt. Det hade varit perfekt för mig. Då hade jag fått tre månader till att bara beta av den där långa listan med ljuvliga reportageidéer innan jag blir hemkallad i sommar.

Kanske börjar de första värkarna nästa vecka när brexitörerna börjar inse att de inte kan få något bättre än Theresa Mays avtal med EU. Det där snabba kejsarsnittet som de hoppats på i form av en hård Brexit verkar inte vara tillgängligt längre efter gårdagens omröstning i parlamentet. I stället kan det bli en långsammare process där Storbritannien får vara berett på att navelsträngen till EU inte kommer att klippas på länge. Kanske först 2021 om britterna har tur.

Jag är gravid på distans så på kvällarna efter långa dagar med Brexit spelar jag in små meddelanden till Skrutten som jag skickar till Stockholm. Inte en enda gång har jag pratat om Brexit, det gör jag tillräckligt mycket på arbetstid. Skruttens mamma lägger telefonen mot sin mage så att mina visdomsord når den lille där inne. Jag berättar saker från min vardag som att Baker Street inte längre är enkelriktad och att jag ofta är vaken på nätterna för att jag jobbar bättre då. Jag inbillar mig att Skrutten kommer knyta an till mig lite snabbare efter födseln i sommar tack vare mina monologer.

Skruttens mamma gillar franska namn. Hon drömmer om att Skrutten ska börja älska Paris och lära sig flytande franska. Själv ser jag framför mig hur Skrutten går runt i gummistövlar i skogen med morfar eller farfar och heter något rejält, ett namn som står stadigt i den svenska myllan, som Ingrid eller Selma. Inte Amelie eller Simone. Ingen av oss vill ge upp sin dröm om det perfekta namnet. Våra heta namndiskussioner är ungefär lika fruktlösa som debatterna i det brittiska parlamentet där EU-skeptikerna lägger fram förslag som de inte har en aning om i fall Bryssel kommer acceptera. På samma sätt diskuterar vi flicknamn utan att veta könet på Skrutten.

Vi har hamnat i ett läge där alla förslag som läggs fram oftast sågas utan en blinkning. Ungefär som när Theresa May och Jeremy Corbyn försöker prata Brexit.