Slavoj Žižek på barrikaderna

12 min
Är han en underhållande superfilosof som kittlar medelklassen med kommunistiska slagord, eller har han något viktigt att säga? Petter Larsson och Mattias Svensson läser båda Slavoj Žižek "First as Tragedy, Then as Farce" i detta avsnitt från 2010.

ESSÄ: Detta är texter där skribententerna reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribenternas egna. Avsnittet är från 2010.

Petter Larssons: Uppfriskande och förvirrande om liberalismens kriser

Hemma på väggen har vi ett vykort där det på tyska står ungefär att ”den som inte kan övertyga, kan åtminstone skapa förvirring”.
Jag vet inte varifrån citatet kommer, men det stämmer ganska bra på den slovenske filosofen Slavoj Žižek.

I sin nya bok påstår han utan att blinka att framtidens kamp står mellan socialism och kommunism. Bara en sån sak.

Boken heter First as Tragedy, Then as Farce, först som tragedi, sedan som fars. Det syftar på ett gammalt Marx-citat om hur historien upprepar sig. Här handlar det om liberalismen, som fick en första knäck i kriget mot terrorismen, när våra demokratiska ledare i snabb takt började upphäva just de rättigheter man ville försvara. En andra knäck kom med finanskraschen, där marknadsliberalismen dog som ekonomisk doktrin. Visst, de pratar fortfarande om marknadens välsignelser. Men samtidig öser de skattepengar över bankerna, tar över bilföretag och dammar av idén om en Tobinskatt.

De tror inte längre på sin egen doktrin. Däri ligger det farsartade.

Och vad är dessa statsingripanden om inte just ett slags socialism, frågar Žižek?

Själv skulle jag inte kalla det socialism, utan estatism, eftersom socialism måste innehålla en politik för jämlikhet. Men strunt samma. I ljuset av finanskrisens räddningspaket åt kapitalet kan man inte längre låtsas att politik och ekonomi är olika saker. Det är det viktiga.

Och just när detta sker, så står vänstern handfallen. Chansen att förvandla finanskrisen till revolution går oss ur händerna. Det är till denna fantasilösa och fega vänster Žižek riktar sig, inte bara med en utskällning, utan med ett förslag: bli kommunister igen.

Jag blir alltid både misstänksam och upprymd när någon vågar ta det förbjudna ordet i mun. Att bara två årtionden efter Sovjets fall entusiastiskt proklamera kommunismens återkomst är ju ett djärvt tilltag. Å andra sidan så är det ju ofarligt just därför att det inte finns någon hotfull kommunistisk rörelse på riktigt. Man kommer undan som drömmare eller clown.

Så vad menas? Ja, vi står inför fyra stora konflikter som marknadsliberalismen inte kan hantera: den ekologiska krisen, bioteknikens möjligheter att förändra människans natur, privatiseringen av intellektuell egendom och ett globalt apartheidsystem, där en majoritet av jordens befolkning inte behövs i produktionen.

De tre första kan nog lösas med mer statsingripanden, tror Žižek. Att vara kommunist innebär helt enkelt att insistera på att det fjärde problemet – rättvisan – måste lösas samtidigt.

Frågan om hur lämnas som vanligt därhän. Men han föreslår att vi ska tänka oss, att vi befinner oss i ett framtida globalt monstersamhälle av ekologisk kollaps, där miljarder fattiga hålls i schack med vapenmakt. Från den positionen ska vi anklaga våra förfäder, oss själva alltså, för att de inte gjorde något. Och sedan göra detta.

Som i filmen Terminator, där kriget i framtiden avgörs genom att man sänder maskiner tillbaka i tiden för att ändra historien, för att nu använda en egen popkulturell liknelse.

Ja, det är kanske mer förvirrande än övertygande, särskilt som han lägger mer krut på att berätta anekdoter än på att underbygga sina idéer med fakta. Men kanske är förvirring inte så dumt för den som vill bryta med de dagliga lögnerna om att allt kommer att fortsätta ungefär som vanligt och att det skulle duga gott.

Petter Larsson

 

Mattias Svensson: Osminkad kommunistisk våldsporr som kultursidesvänstern går igång på

Att läsa Slavoj Žižek känns lite som att ha kommit på kulturvänstern med byxorna nere. Generande, men också en inbjudan till skratt på deras bekostnad.

”Den slovenske superfilosofen”, med DN kulturs Sverker Lenas ord, varnar redan i inledningen av sin bok First as Tragedy, Then as Farce för att den som likt undertecknad hyser ”vulgäruppfattningen” att kommunismen genom sina över 100 miljoner dödsoffer skulle ha spelat ut sin roll inte ska läsa hans bok. Jag förstår honom. Boken är nämligen en farsartad predikan för de redan troende, som landar i den tragiska slutsatsen att kommunister ska utnyttja kriser för att etablera proletariatets diktatur i en extremt våldsam samhällsomdaning. Nu mer än någonsin, hävdar Žižek, behövs disciplinerande terror av samma slag som under Lenin och jakobinernas skräckvälde.

Jo, det är sådan osminkad kommunistisk våldsporr som kultursidesvänstern går igång på och hyllar i eufemismer om att det är ”befriande att höra Žižek efterlysa disciplin, organisering och ledarskap” för att citera Sverker Lenas recension. Lenas är bara en i mängden av akademiker och kulturskribenter som villigt omtolkar Zizeks brutalitet som en uppriktighet de själva inte riktigt vågar uttrycka, annat än som superlativer över författaren.

Välviljan behövs om man ska få ihop Žižeks resonemang. Det här måste vara den enda bok om den nuvarande finanskrisen som helt missar att ta upp exempelvis Greenspans lågräntepolitik eller de halvstatliga bostadslåneföretagen Fannie och Freddie som bidragande till krisen. Och trots att Žižek med rätta gör sig lustig över de massiva miljardpaketen till misskötta banker, så är han i slutändan för dem. Radikaliteten inskränker sig till den hägrande revolutionen och jag vet över huvud taget inte när jag läste en tänkare som så flitigt helgarderar sig i alla dagsaktuella frågor.

”En sann vänster tar en kris på allvar … som en chans som fullt ut måste utnyttjas”, skriver Žižek. Det är också så han nyttjar finanskrisen. Den blir i Žižeks värld ett järtecken om liberalismens och tillväxttankens förestående kollaps, inte en tillfällig nedgång i tillväxt som vi upplevt många gånger i historien. På samma sätt varnar Žižek för ekologisk kris, kris för upphovsrätten och människor som separeras av murar och gränser. Definitivt mer eller mindre allvarliga problem, men Žižek har i stort sett ingen sakkunskap att bidra med eller några ambitioner att göra problemen intellektuellt hanterbara.

Visst reser han vissa relevanta frågeställningar. Viktigast är den radikala kritiken av socialism i form av en ekonomiskt interventionistisk och nationalistisk välfärdsstat som öser miljarder över misskötta företag, bibehåller jordbruksstöd och spelar på rädsla för invandring.  Krishanteringen i många länder följer dessvärre detta mönster. Men medan liberalen mot detta hävdar friheten som mänsklig rättighet och universellt värde, är allt Žižek har att erbjuda tanken att hatet mot utlänningar borde ersättas av hatet mot kapitalister.

Men liberalismen är omöjlig, hävdar Žižek och plockar fram de dubbla måttstockarna. Att vi som individer inte har full kunskap om hur det går när vi väljer väg i livet blir ett tillräckligt argument för att marknadens frihet och den liberala demokratin är förljugen. Några sidor senare medger han obekymrat att hans tänkta diktator inte heller har någon kunskap om vad det är för liv han med våld tvingar på alla sina undersåtar.

Det stannar inte där. I vad som kan vara bokens ofrivilligt komiska höjdpunkt klagar samme man som vällustigt beskriver den nödvändiga terrorn, våldet och diktaturen under kommunismen, på pressen att i en välbärgad marknadsekonomi välja mjuk eller hård kudde på hotellrummet. Detta har ”en terroriserande dimension” och fyller oss med ”existentiell oro”.

Så ser logiken ut i ”superfilosofens” värld. På sin höjd och inte utan besvär lyckas han brotta omkull en och annan reklamslogan. Men det räcker uppenbarligen för att Sverker Lenas på DN kultur ska säga sig ha bevittnat ett ”vidunderligt, intellektuellt fyrverkeri” och ”ett pärlband av lysande analyser”. Frågan varför finanskrisen inte har lett till något uppsving för den intellektuella vänstern torde med detta vara besvarad.

Mattias Svensson

 

 

Litteratur:
Slavoj Žižek: First as Tragedy, Then as Farce (Verso Books, 2009)