Humanitär hjälp har många ansikten: Samuel Larsson i Beira, Moçambique

3:02 min
Utrikeskrönikan den 22 mars 2019. Beira.

Beira fredag.

Här, mitt i katastrofens centrum blir det tydligare än aldrig tidigare att humanitär hjälp har många ansikten. Så många uttryck.

Jag kom hit till det svårt cyklon- och översvämningsdrabbade Beira i förrgår. En stad där allt saknas: el, mobilnät, sanitet - och snart kanske även mat och rent vatten. Där elledningarna ligger som gordiska knutar på vägarna, där träd och takplåtar har flugit vida omkring. Där nästan allt land runt staden ligger under vatten. Där nöden är enorm.

Som en anomali i allt kaos går flygen som de ska, och redan på flygplatsen blev det tydligt: hjälparbete tar sig många uttryck. Jag stod där i den fuktiga värmen och väntade på min väska. Det gamla bagagebandet gnisslade och kved och jag tittade förstrött på vad alla andra passagerare checkat in. På bandet rullade det långsamt fram säckar med ris. Dunkar med olja. Kartonger med vattenflaskor. Majsmjöl, inplastade balar med kläder, dambindor och blöjor. Allt med flygbolagets prydligt påklistrade bagageetiketter.

Jag har aldrig sett något liknade på ett bagageband. Beira är en stor stad, alla känner någon här. De som haft möjlighet att flyga hit har alla tagit chansen att få med sig lite materiell hjälp. Till nära och kära, eller till vemsomhelst på gatan. En droppe i havet naturligtvis, men ett tecken så gott som något att humanitär hjälp vid sidan av de stora aktörerna också är många människors samlade individuella insatser.

Igår fick jag rapporter om att min egen dotter tillsammans med sin skolklass står i hamnen nere i huvudstaden Maputo och lastar nödhjälp på en containerbåt som ska segla hit. Drivor av förnödenheter skänkta av maputobor av alla sorter. Engagemanget är enormt. Och mitt under hektiska jobbkaoset här i Beira slår pappahjärtat ett dubbelslag.

När jag stod där i onsdags och låda efter låda med förnödenheter sakta rullade fram på det gistna bagagebandet kom ett gäng sydafrikanska ytbärgare gående ut till en väntande helikopter. Klädda i våtdräkt, hjälmar och med rep och selar slängda över axeln. En gammal tatuerad veteran hade bara hjälm och badbyxor. Det är de som i skytteltrafik åker ut och räddar människor från trädtoppar och hustak. Ett livsfarligt och livräddande arbete.

De tränger sig genom skocken av passagerare. En gammal kvinna med trollyn lastad med rissäckar börjar sakta klappa händerna. Snart applåderar hela passagerarskaran och ytbärgarna försvinner generade ut till helikoptern.

Bandet sniglar sig vidare, och plötsligt rullar det förbi en låda med vin. Om alternativet var ännu mer mat och förnödenheter kan man såklart ha åsikter om prioriteringen. Men någon accepterade uppenbarligen inte att allt bara skulle vara elände här i katastrofens centrum.