Den mörka turismen går mot en ljus framtid

9:35 min

Platser där historiens grymheter utspelat sig växer som turistmål. Men kan man vara en turist i ett koncentrationsläger? Litteraturforskaren Jimmy Vulovic promenerar bakom taggtråden och funderar.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I Sachsenhausen finns det en lång gångbana. Det är ingen vanlig gångbana som leder någonstans. Nej, den här ligger som en enorm båge utmed marken. I mitten av bågen finns galgarnas plats som en ständig påminnelse om den enda vägen ut. Gångbanans båda ändar slutar vid en mur. Många har tvingats gå där, fram och tillbaka. De sneglade nog på galgarna, av rädsla förstås men också i kamp mot driften att självmant gå dit och trä snaran kring halsen, för att få slut på repetitionen. Regn kom och gick, snö kom och gick, värme kom och gick, kyla kom och gick. Allting förändrades, men förblev samtidigt precis likadant. Nya människor dök plötsligt upp där några bekanta ansikten tidigare hade gått. Allt förändrades men förblev hela tiden detsamma. I dödsriket ser Odysseus hur Sisyfos vältrar ett stort stenblock uppför ett berg, för evigt. När han nästan är uppe rullar stenen ner igen. Han är dömd till det, bland annat därför att han en gång lyckades överlista döden. Koncentrationslägrets fångar var också dömda att gå fram och tillbaka, fast för att testa skor åt den tyska skoindustrin.

Medveten revolt, att fortsätta trots vetskapen om det meningslösa i det, är en sorts glädje. 

Vad lockar så många till mörkrets port? Frågan gör sig påmind bland turistgrupperna som väntar vid grinden där ”Arbeit macht frei” står skrivet i järn. Nyfikenhet? Säkert. Plikt? Jodå. Eller kanske tröst? Mobilernas konstgjorda slutarljud smattrar. Nästan alla tar en bild av de falskt förespeglande orden om arbete och frihet. Några poserar till och med glatt framför järndevisen, som om det vore vilken turistattraktion som helst. Det ser absurt ut. Samtidigt, det är så vi har lärt oss att göra när vi är turister. Det blir bara så, en vana liksom. Men bakom leendena och kameraklicken kan även något annat anas. Leendena är mer som osäkra fnitter inför ett väntande mörker än vanliga turistleenden. Det är ett sätt att försöka få allting att förbli som det alltid har varit, trots att inget kan förbli som det har varit. Och när grinden väl passeras så upphör fnittret. De högljudda engelska, spanska och tyska rösterna dämpas respektfullt då de rör sig under vakttorn A, där kulsprutorna alltid vakade, och sedan går in i det som från 1936 till 1945 var ett av de största nazistiska koncentrationslägren på tysk mark.

I ”Myten om Sisyfos” hävdar Albert Camus att vi måste tänka oss Sisyfos som en lycklig gestalt. Han avslutar den filosofiska essän med just de orden. Inte lycklig därför att han tycker om det meningslösa arbetet, om det fanns ett alternativ skulle han säkert slippa, utan därför att han har genomskådat meningslösheten men fortsätter ändå. Fast han gör det, och det är viktigt, inte av vana utan i protest, som en revolt. Därför måste vi tänka oss Sisyfos som lycklig. Men nu handlar ju essän inte så mycket om honom som om oss. Han symboliserar bara det liv vi alla, enligt Albert Camus, är dömda till; ett liv där vi utan mening i en stor bemärkelse föds, lever och sedan till slut dör. Essän handlar om varför vi inte självmant bara går till galgarnas plats istället. När gudstron, ideologierna, konsumismen och alla andra projekt som vi hittar på för att skapa mening har slutat att fungera. Varför? Svaret är lika enkelt som det är vackert: Medveten revolt, att fortsätta trots vetskapen om det meningslösa i det, är en sorts glädje. Att göra slut på allt vore att kapitulera. Att fortsätta, i trots, är det enda handlingsutrymme vi har. Vårt enda initiativ. Vår enda möjliga seger.

För fångarna i Sachsenhausen var koncentrationslägret hela deras tillvaro. Murarna och taggtråden var början och slutet. De visste inte att den nazistiska regimen en dag skulle besegras och att de själva skulle befrias. Många hoppades säkert på det, ofta, men minst lika ofta måste en total hopplöshet ha infunnit sig där de gick fram och tillbaka, eller i de stunder då de skräckfyllt insåg att mördarregimens blodiga händer helt godtyckligt och precis när som helst kunde rycka bort dem från livet. Det var hela deras verklighet, dag in och dag ut. Och när jag på turistens löjliga vis provgår den långa gångbanan föreställer jag mig, för att de skulle stå ut, att någon av Sisyfos sort måste ha lagt armen om deras axlar och knappt hörbart viskat ordet revolt till dem. Ett steg till, och sedan ett till och ytterligare ett. Det är den största av alla segerportar att passera på den här promenaden utan mål. När jag ser mig omkring undrar jag om de andra provgående turisterna tänker samma sak. Men ingen möter min blick. Tvärtom vänder de sig bort från mig, som i skam för att vi med turisters simpla nyfikenhet går fram och tillbaka på en plats där så mycket lidande har funnits. Bara för att få en känsla av hur det kändes.

Dark tourism, mörk turism. Det är ett segment inom turistindustrin vars popularitet har ökat mycket de senaste årtiondena. Enkelt uttryckt är det turism där människor besöker platser som är förknippade med lidande och död, människans mörkaste sidor. Kanske kan resandet jämföras med hur vi lockas av skräckskildringar i litteraturens och filmens värld, fast nu i verkligheten. Mörkerturismen är inget nytt fenomen men det har sedan ett tjugotal år definierats med ett begrepp. Samtidigt har omfattningen ökat, parallellt med en snabbt växande marknadsföringsapparat. Utöver mer traditionella resmål som gamla krigsskådeplatser, krigskyrkogårdar och fångläger så går det nu även att turista i till exempel det radioaktiva Tjernobyl. Eller varför inte checka in på ett boende där livet under belägringen av Sarajevo har återskapats. Risken är uppenbar att den ökande populariteten och kommersialiseringen leder till en lidandevoyeurism. Det är ett av de många etiska problem som omgärdar mörkerturismen. Samtidigt har den positiva sidor.

Se människan som går där bredvid dig. Ni går här tillsammans. 

Att på mörkrets många platser få en konkret bild av andra människors lidande kan leda till djupgående existentiella reflektioner om människans tillvaro och hennes utsatthet. Det kan resultera i en empatisk förståelse för att vi alla, potentiellt sett, befinner oss i en utsatt situation. I bästa fall skänker det insikter som gör att vi kan och vill se bortom vi och dem, bortom vårt och ert lidande. Och i vår tid då den privilegierade västvärldens direktkontakt med döden har förskjutits från alltfler vardagssituationer, exempelvis flyttats från likvaka till kylrum, så kan mötet med mörkret, hur konstigt det än låter, även ge oss ett slags tröst. Eller i alla fall, om vi tror Albert Camus, skänka den viktiga medvetenheten om livets universella förgänglighet. Vad alla de andra turisterna på gångbanan i Sachsenhausen tänker är omöjligt att veta. Men att döma av tystnaden gör promenaden ett starkt intryck även på dem, som om lägerfångarna fortfarande går där fram och tillbaka och som om deras exempel sa: Se människan som går där bredvid dig. Ni går här tillsammans. Ett steg till, och sedan ett till och därefter ännu ett. De steg ni tar sida vid sida är den största av alla segerportar som ni kommer att passera på er väg utan mål.

Jimmy Vulovic, litteraturforskare

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista