Resan till bröllopsfotografens by: Maria Sjöqvist i Kopa, Zimbabwe

5:54 min
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Stockholm tisdag

En vecka sen jag kom hem nu. Från Idai. Katastrofområdet.

Och byn med de 80 husen som inte finns längre. I bergen i östra Zimbabwe.

Det är populära vandringsleder där, högt upp i de knallgröna bergen med tropisk regnskog. Man kan vandra till vattenfallet Brudslöjan, eller beundra det tusenåriga baobab-trädet, läser jag på turist-lodgernas webbsidor.

Vi har andra mål. En av de mest isolerade bergsbyarna drabbade av Idai. Ska det gå att ta sig dit i dag? Det har inte gått på flera dar, det har regnat igen och vägarna blir ofarbara, vi möter en rödlerig konvoj med fyrhjulsdrivna bilar från känd hjälporganisation, de i det internationella teamet ser lite skamsna ut, fastnade i leran och fick dras loss av militären.
Fick hjälp istället för att hjälpa. Militären stänger av vägen, de har inte tid att dra loss folk, de ska laga raserade vägar.

Vi ska ändå till en annan by.

I en lerig kurva i en nedförsbacke blir det stopp. En armélastbil packad med nödhjälp spärrar vägen, den har fastnat och håller på att välta. Det är läskigt på riktigt, någon kommer dö om den där lastbilen välter och det ser ut som den är precis på väg att svaja över flera gånger.

Måste lastas av bestäms det, alla bildar mänsklig kedja för att få ut de vita säckarna med majsmjöl till sadsa, majsgröten som är basföda här, som det brukat heta, den är potatis alltså. På väg till de isolerade bergsbyarna.

Allihopa, soldater och några hjälparbetare, bybor och små barn som är där för att kolla läget. Börjar langa säckar. Alltid så, här. Någon som kliver fram. Hjälper till.

Som ett motorstopp på gatan i min gamla hemstad Maputo, utan att ens be om hjälp, fem killar kliver fram innan man hunnit blinka och skjuter på, dunkar hej då i plåten när bilen ryckt igång.

Den tömda lastbilen klarar att ta sig ur lerkurvan och resan kan fortsätta med säckarna tillbakalangade. Alla har blivit lite pudrigt vita på kläderna av de lätt läckande mjölsäckarna.

Vi fortsätter också, det är verkligen en av de värsta lervägarna jag har åkt på. Upp och ner bland de höga bergen, hårnålskurvor, stelnad lera i fåror och sten. Nästan tre timmar att åka två mil.

Framme i byn. Kopa.

Nere vid floden har de som finns kvar byggt en spång över den strida strömmen, översvämningen tog delar av bron. Runda trädstammar med brädor glest spikade tvärs över och två lösa stålvajrar som det enda att hålla sig i. Ordnat system med en som vinkar när man får gå, som vid ett vägbygge, det går ju bara att gå över åt ett håll i taget, på ett led en och en över den smala spången.

Går fram, tittar på den forsande floden många meter ner. Får svindel, nej går inte. De flesta människor är ändå på den här sidan. Går tillbaks till bytorget, det är fullt av människor, på den här sidan floden, där husen står kvar.

Jag pratar med några, intervjuar, får pusselbitar om vad som hänt och varför det är en helt traumatiserad by vi kommit fram till. Stenraset på andra sidan floden.

Går fram till spången igen. Jo, men kom nu, kom igen, folk runt om hejar på. På tredje försöket går det, någon kliver fram och hjälper till.

Tar ett fast grepp om min hand och hjälper mig över plankorna. Ett handgrepp jag känner igen härifrån - fast, utan att vara hårt. Kan inte förklara bättre än så.

Vi pratar när vi har kommit över och vadar över flera delar av floden som har förgrenat sig, jag är rädd att halka på de våta stenarna som lagts ut för att gå på, ramlar jag i vattnet förstörs ju både bandspelare och mikrofon och jag förlorar möjligheten att berätta. Det här.

Inte mig, intervjua min bror säger killen i gul fotbollströja.

Ringo. I röd fotbollströja. Pekar mot huset där han bodde, vid gröna trädet. Med sin brors familj. Huset. Finns inte mer. Inte hans brors familj heller.

Borta efter cyklonnatten.

Och alla grannar. Alla.

80 hus begravda under stenmassor. 80 hus. Ringo är lugn och samlad. Söker bara efter orden en gång när han ska säga att han saknar sin bror och hans familj. Saknar. Sen drar han efter andan och går över till att räkna upp de andra, huset till vänster sex personer, grannarna till höger en familj på 5 personer.

Alla borta. Alla. 80 hus.

Hur avslutar man en sådan intervju?

Vi byter mailadresser och säger att vi ska följa varandra på Instagram. Han fotar mycket, det var så han försörjde sig, som bröllopsfotograf. Före Idai alltså. Nu har han ju inget att fota med. Allt försvann ju i jordskredet. Allt.

Jag går tillbaks till spången. Nu med fältkängorna dyblöta av vadandet och hala av röd lerjord. Stelnar igen framför sista delen som bara är glesa plankor högt över strömmade floden nedanför. Fötterna vill inte. Men någon kliver fram, igen. En fast hand. Alla runt skrattar lite, åt mig, åt scenen, men bara vänligt.

Jag slits mellan att tycka att vi i medierna, världspressen, sköter oss, det är mycket rapportering om cyklonen. Och till att tycka att det är alldeles för litet, hur många dar var det en toppnyhet egentligen? Södra Afrikas värsta naturkatastrof hittills. Ringo och hans familj. 80 hus borta. En liten del av den större katastrofen. En nyhet bland andra. Kamerorna. Ringos kameror.

Samma med hjälpen. Är det tillräckligt? Alla är ju där nu, på plats, små lokala organisationer, alla de stora, FN. Privata hjälpinsamlingar i mitt flöde, vänner i mitt före detta hemland Moçambique som ber om pengar så att de kan hjälpa.

Men vi här hemma då? Har vi klivit fram och hjälpt till? Greppat tag ordentligt med en fast hand?

Eller bara dunkat handen i plåten och tyckt att bilen redan ryckt igång.