Tankar på jobbet; Caroline Kernen, Stockholm

3:00 min
Utrikeskrönika den 4 april 2019. Stockholm.

Stockholm, torsdag

Det sägs att det tar 20 minuter för vår hjärna att helt ställa om när den behöver ge sig in på en ny uppgift, eller blir avbruten och behöver återgå till den samma igen. Att multitasking segar ner och inte alls behöver vara så effektiv som den får en att känna sig. Jag vet inte om det är sant.

Jag tänker att mitt jobb sällan, nästan aldrig innebär att jag sitter med en och samma sak i 20 minuter. Jobbet som reporter innebär ofta snabba vändningar. För lite mer än två veckor sen var jag på väg till flygplatsen i London. Jag var där för att rapportera om brexit. Av alla nyhetsflashar som kom på mobilen började det gå upp för mig att något hemskt hade hänt i Nya Zeeland. En masskjutning. Ett terrordåd. Många människor ihjälskjutna under fredagsbönen i två moskéer.
Dags att ställa om.

Tillbaka i Sverige åker jag in till redaktionen för att sätta mig på redaktionen.

Tillsammans med en kollega försöker vi förstå vad som hänt, pusslar ihop bilden för att kunna sätta ihop en nyhetsdokumentär. Tidslinjen av vad som hänt när en kille lika gammal som jag själv sätter sig i sin bil för att köra till en moské och döda människor. En person som samtidigt, medvetet, filmade hela sin färd till moskén och attacken där.

Hela helgen satt vi där på redaktionen och skrev och klippte. Jag tittade på filmen, i två dagar såg jag hur två händer och en vapen-pipa helt skoningslöst mördade över 40 människor och förstörde livet för så många fler. Jag tittade om och om igen på när liv släcktes. Jag spolade, tittade igen, för att försöka förstå, för att kunna beskriva. "Hur pallar du?" sa en kompis. "Nej jag vill inte se", sa flera kollegor och vände sig om. Men jag tittade om och om igen. En till person rapporterades ha avlidit. "Vi måste ändra rubriken" är min första tanke. "Det är inte 49 längre, det är 50".

Det är mitt jobb, men ändå, min första tanke var inte "nej, ett liv till" – utan "nej, rubriken".

Blir vi för avtrubbade tänkte jag ganska snabbt, och hur ska vi rapportera om det här så att inte samhället och alla de som lyssnar också blir avtrubbade i sådana fall, går det?

Det är snabba vändningar. Dokumentären publiceras medan jag åker hem och packa flyttlådor för att byta lägenhet istället för att fundera på om jag är för avtrubbad.

Jag packar och packar i kartonger och i svarta sopsäckar.
Våra kompisar kom för att hjälpa till att fylla lastbilen.

När jag sätter mig i bilen känner jag ett obehag.
Det är något redan vid ljudet av dörren som bildörren som stängs.

När jag svänger ut från parkeringen förstår jag.

Utsnittet jag tittade på är precis det samma. Två händer på ratten som svänger – två händer som håller i ratten på samma sätt som han, killen i min ålder, som skulle åka och mörda 50 personer. Jag mår plötsligt illa. Vill inte fortsätta köra bilen.

Kanske blir vi avtrubbade av att se och höra för mycket - men kanske kan det, om det rapporteras om på rätt sätt också bli tvärtom?