Ett kluvet 30-årsjubileum: Ekots Daniela Marquardt, Leipzig

3:28 min
Utrikeskrönikan 5 april. Leipzig.

Leipzig, fredag.

Jag är tillbaka i en av den fredliga revolutionens huvudstäder. När jag ändå var på resa passade jag på att stanna här för att lyssna på ett av de många samtal som hålls runt om i den östra delen av Tyskland, om vad som har hänt under de 30 år som gått sedan murens fall.

Mina egna minnen väcks genast till liv när jag går från tågstationen och ut på den breda ringleden. Minnena från den kalla oktoberkvällen 1989, när jag kom hit för att vara med på en av måndagsdemonstrationerna, som föddes just här i Leipzig, i protest mot DDR-regimen.

Det var en mäktig människomassa som fyllde hela den överdimensionerade trafikleden, mer än 100 000 demonstranter. Och det var en blandning av trots och nervositet i luften. Oroande rykten var i rörelse, att polis och militär just den kvällen hade laddat upp för att en gång för alla sätta stopp för demonstrationerna som växte och spred sig vecka efter vecka.

Att muren skulle öppnas bara en månad senare kunde ingen ana då. Och att det ett år senare bara skulle finnas ett Tyskland, kunde ingen föreställa sig i sin vildaste fantasi.

I år är det 30 år sedan. Men till skillnad från tidigare jubileer, när årsdagarna firades med spektakulära festarrangemang råder en annan stämning i år. Det var också tydligt i samtalet på teatern i Leipzig igår kväll.

Författaren och medborgarrättsaktivisten som medverkade var båda hjärtligt trötta på frågan vad som är typiskt öst och hur man definierar östtyskar. Att skillnaderna fortfarande är större än likheterna mellan östra och västra Tyskland var båda överens om.

Olikheterna bekräftas också av en flera olika mått, inkomster, pensioner, förmögenhet, antal personer i ledande ställning – allt är tydligt lägre för östtyskar.

En äldre dam bredvid mig nickar ivrigt och kommenterar instämmande när det handlar om västtyskars ointresse för den östra delen av landet. Medan återföreningen skakade om de flesta östtyskars liv i grunden var det inte mycket som förändrades i vardagen för tyskar i väst.

Vi talas vid en stund efteråt och hon berättar om sin oro för att landet driver isär, om samtalsklimatet som har blivit råare också i hennes egen vänkrets. Hon berättar om förhoppningarna då, när hon deltog i måndagsdemonstrationerna medan hennes man inte vågade och många vänner inte ville följa med.

Även om det har varit svårt så har mycket blivit bra. Men nu, så här långt senare är det många som inte uppskattar det, tycker den 73-åriga pensionerade läraren. Och så ger hon och en torsdagskväll i Leipzig ännu ett bidrag till den brokiga bilden av ett komplicerat tysk-tyskt förhållande. Efter 30 år skaver det fortfarande på flera håll men på en fråga från publiken hur länge man ska behöva vänta på att skillnaderna är övervunna, svarar en av samtalsgästerna att 30 år är ingenting. Det kommer att dröja minst tre generationer.